Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

83
kaotiskt ursprung som gudarna på något sätt ordnar genom skapelsen. Gud skapar inte vattnet
i Genesis, han skiljer det åt så att det ska vara på bestämda platser. I den babylonska myten
skaffar sig gudarna makt över vattnen och tämjer dem därmed. De kulturskapande krafterna
uppfattas i den övernaturliga maktens kategorier.
Den ålderdomliga egyptiska kulturen är därför ingen gåta, den är en fråga om bevattning.
Nilen svämmade årligen över sina bräddar och när den drog sig tillbaka kvarlämnade den ett
fruktbart slam. Denna tillgång kunde utnyttjas bättre om man reglerade och portionerade ut
vattnet. Detta fordrade emellertid beräkningar och organisation. Bevattningssystemets
organisation betingar den sociala organisationen, till en början i mindre enheter. Ett samlande
av dessa enheter under en enda centralmakt blir sedan förutsättningen för ett blomstrande
jordbruk, som kunde försörja en stadskultur. Beräknandet av översvämningarna kunde lägga
grunden för en omfattande administration, vilken genom att upprätthålla en social ordning
kunde ta hand om överskottet i jordbruksproduktionen. Beräkningarna utvecklar en avancerad
kunskap om tiden, grundad på solens gång och stjärnornas ställning. Det är inte för att solen
skiner het över Egyptens land den dyrkades. Den ordnande makten överfördes på solen och
Farao är den gudomliga solens son och själv gudomlig. Från bevattningskanalernas reglering
till förvaltningen av överflödets skatter uppbyggdes makten i en hierarkisk struktur. Makten
försågs med gudomliga attribut och inordnades i ett kosmiskt mönster. I egyptisk mytologi
manifesteras skapelsen av solens födelse. Religionens historia följer den politiska
utvecklingen mot ett enat rike och manifesterar maktstrukturen i skapelsemyter, kungaideologi
och dödstro.
Egyptens äldsta historia ligger i ett dunkel före omkring 3000. I denna äldsta tid bestod landet
kring Nilen av lokala områden utan närmare samröre med varandra. Varje sådant område var
en enhet, möjligen en ansats till övergång från by till stad, och vart och ett med sin lokale
huvudgud som gällde för den främste av gudar. I denna tid har de egyptiska gudarna fått sin
ursprungliga karaktär vars mest utmärkande drag tycks vara motsättningen till naturen.
Makten är manifestationen av faran från öknen och vildmarken eller av den alltid
dyrkansvärda fruktbarheten. Detta är i varje fall en tänkbar förklaring till att så många av de
egyptiska gudarna har djurgestalt. Det har också framställts andra teorier, t. ex. den tidigare
nämnda (sid. 99), att det skulle röra sig om en ursprunglig totemism, som ju emellertid
grundade sig på en missuppfattning av vad totemism är. Eftersom djurgestalten i historisk tid
är en konservativt bevarad karaktär hos gudar, som genom den samhälleliga utvecklingen fått
en annan innebörd, måste omfattande teorier om ”ursprunget” förbli spekulationer.
Paret Schu och Tefnut från trakten av Heliopolis är liksom gudinnan Sachmet gestaltade som
lejon. Horus är en falk och Thot en ibisfågel. Av tamdjuren finns kattgudinnan Bastet från
Bubastis, kon Hathor från deltat och vädursguden Chnum från övre Egypten där det förekom
fåravel. Människogestaltade gudar förekommer också och då mest som fruktbarhetsgudar med
starkt framhävd fallos som exempelvis Min från Koptos och Ptah i Memphis. Att gudarna har
djurgestalt innebär inte att man dyrkade djuren, det är fortfarande en gudadyrkan på samma
sätt som gudar i mänsklig gestalt ändå är gudar.
Gudarna är lokalt bundna, de tillhör den ort där de dyrkas och denna hemhörighet behåller de
även sedan de blivit erkända över ett större område. Strävandena att slå samman de små
enheterna till större med gemensam administration tar sig uttryck i en kamp mellan de lokala
gudarna. Denna process påverkar även gudarnas karaktär. När en ort blir huvudort med
hegemoni över kringliggande områden manifesteras dess gud som härskare över de andra. Om
de andra har en likartad karaktär med huvudguden kan han slå ut dem. Alla falkgudar kommer