Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

14
kroppen.
Man började tala om ”den vite mannens börda”, vilken var plikten att civilisera dessa sorgligt
efterblivna kulturer. Denna hjältemodiga förevändning blev en utmärkt täckmantel för de
ekonomiska intressenter som börjat operera utom Europa. Kolonisationen var för denna syn
långtifrån fråga om överfall, plundring, förtryck och vinningslystnad. Dessa förehavanden var
utslag av en ädel och tung plikt. Framför allt sågs det inte som det i själva verket var —
nämligen kulturförstöring — ty såsom lägre hade ju dessa kulturer inte något eget värde.
I detta schema av kulturutveckling passade religionen mycket bra in. Missionärer och upptäcktsresande
lade grunden till en hel flora av amsagor om vildarnas hedniska mörker. De levererade
bloddrypande skildringar av grymma och råa kulter och av skräckfyllda vanföreställningar,
som man påstod behärskade de stackars infödingarna. Dessa sensationshistorier
hade stor effekt på den allmänna opinionen och missionen sågs som ett högst behjärtansvärt
företag också av liberalt sinnade rationalister, som inte hade mycket till övers för kristendomen.
Dessutom måste det ju vara lättare att bedriva civilisationsarbete bland kristnade.
Till en början hade man betvivlat att dessa råskinn alls skulle kunna besitta någon form av
religiöst tänkande. Darwin, beskrev de religionslösa eldsländarna och förklarade att de över
huvud taget inte skulle kunna tänka sig någonting i stil med gud. Fransmannen Lafitaus
beskrivningar över de nordamerikanska indianernas religiösa föreställningar hade väckt stor
förvåning. Missionärerna hade nämligen upptäckt att indianerna
hade en religion under det att de, missionärerna, fått utstå ”de grymma marter som de
barbarer låtit dem lida, för vilkas frälsning de vigt sina liv”. Dessa rudimentära religionsformer
kunde dunkelt påminna om forntidens barbariska hedendom och i dessa knappt
mänskliga livsformer på kulturutvecklingens tröskel borde man då kunna finna själva
ursprunget till religionen.
De senare idéerna hade sin utgångspunkt i en rationalistisk inställning och en förnuftsupplyst
kristendom sådan den utgått ur upplysningstidens trakasserier. Den som satte dessa tankar i
system var engelsmannen E. B. Tylor. I det stora verket Primitive Culture från 1871 lade han
fram en teori för religionens uppkomst och utveckling. Sensationsmakeriet och de värderande
överdrifterna lyser här med sin frånvaro, i stället präglas hans tänkande av en långtgående
rationalism och han stöder sin framställning på en mångfald exempel från skilda håll. Tylor
kom att prägla mycket av den efterföljande forskningen vare sig den var mot eller med
honom. Dessutom ha hans verk ett bestående värde och liksom ofta är fallet med primärvetenskap
finns där betydligt mer att hämta än i hans efterföljares arbeten. Vetenskapshistoriskt
sett är Tylor en portalfigur för den antropologiskt inriktade religionsforskningen och det
är därför befogat att börja med en framställning av huvuddragen i hans teori. Det väsentliga
här är inte bara teorin i och för sig utan det tänkande som denna teori avspeglar och för vidare.
E. B. Tylor och den tidiga religionsforskningen
Tylor inleder med en s. k. minimidefinition av religion — den är lika med tro på själar och
andar. Dess äldsta stadium är animismen, vilket är detsamma som andetro och denna har sin
grund i själstron. Genom reflexion över skillnaden mellan liv och död och över upplevelser
som drömmar och hallucinationer uppkom tron på en självständig, med övernaturlig kraft
utrustad dubbelgångare i människan. Detta är själen, som ger henne livet och förmågan att
tänka, vilja och handla.
Som synes är detta själsbegrepp en avspegling av den kristna och aristoteliska själsuppfatt-