Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

21
religiositeten är i allmänhet;. endast till i det härskande skiktets intresse och det är bara detta
skikt som har tillgång till pengar, tid och utbildning. Att inte se till vad dessa ideal betyder för
majoritetens intressen och villkor är att beskriva ett opium för folket utan varudeklaration.
Vad gäller hinduismen beskriver dessa borgerliga historiker de idéer och övningar som
sysselsatte brahmaner och överklassmunkar, som om det inte fanns några andra människor i
Indien. Endast i förbigående får man veta att den lägsta kasten och de kastlösa var utestängda
från den heliga litteraturen. Egyptens religion handlar om faraoner och präster och den överklass
som hade råd med ett liv efter döden, men inte on de slavar som byggde pyramiderna.
De religiösa idéerna i Grekland utvecklas av filosofer som i förakt för det materiella
utvecklade läran om själen. Huruvida den under tiden ökande slavstammen också föraktade
kroppens arbete eller om de alls hade någon betydelse i sammanhanget får man inte veta. Den
historia man studerar blir en blodlös idéhistoria från vilken de mänskliga — sociala, politiska,
ekonomiska — sammanhangen kopplats bort. Endast en och annan filosof, munk eller präst
skymtar förbi med böcker eller skriftrullar under armen.
Inom det fält vi här kommit in på, alltså de religioner som har en skriven tradition, har man
också haft problem med terminologi och klassifikation. Beteckningen ”kulturreligioner” är ju
inte särskilt lyckad, eftersom den bygger på föreställningen att de skriftlösa folken inte skulle
besitta någon kultur. Minst lika värderande är den också använda termen etiska högreligioner,
då kan man lika gärna tala om överklassreligion med en gång. Mer faktisk grund har indelningarna
i stiftade och icke-stiftade, levande och historiska eller etniska och universella
religioner. Sådana åtskillnader kan ha ett visst praktiskt värde och kan användas för att skilja
ut gemensamma karakteristika. I allmänhet hittar man dock svårplacerade gränsfall och man
bör nog inte fästa alltför mycket avseende vid dessa klassifikationer.
Ut på ”fältet”!
Den historiskt-filologiska metoden fordrade en komplettering för att förändra och fördjupa
forskningens inriktning. Den saknar helhetssyn. Detsamma gäller den komparativa evolutionismen
som i detta avseende revolutionerades av sociologin och fältforskningen. Jämsides
som de engelska skrivbordsantropologerna arbetade på sin teoriutveckling växte en annan idétradition
fram i Frankrike. Genom sin utgångspunkt i sociologin, en vetenskap som av olika
skäl saknades i England, framhävde den en grund för religionen som man förut nästan helt
försummat, nämligen den sociala. Religionen behandlades inte som en angelägenhet för
individen utan som grundad i kollektivet och de sociala institutionerna. Den kollektiva strukturen
i samhället utgör en verklighet utöver individerna. Tillspetsat uttryckt är Gud lika med
samhället eller det är sig själv samhället dyrkar i de religiösa symbolerna. Man kan inte järn
föra lösryckta fragment därför att dessa tillhör en social hel het utanför vilken de inte kan
förstås. Det är också fel att som Tylor betrakta föreställningar som resultatet av individen
reflexioner, de är i stället produkter av det kollektiva tänkandet. Detta utgör ett sammanhängande
tankemönster som är förankrat i de konkreta sociala förhållandena. Grunderna för
denna syn utarbetades av en rad forskare i tidskriften Année Sociologique även om Emile
Durkheim blivit det mest kända namnet.
Det revolutionerande uppslag som låg i detta angreppssätt har först senare förts vidare av den
nutida strukturalismen. I början av seklet gav de sociologiska arbetena emellertid den
engelska antropologin viktiga impulser. Durkheim sades ha upptäckt den sociala sidans
betydelse och detta blev av vikt när man på allvar gav sig ut på fältet.
Genombrottet för fältstudier gjordes inom den anglosaxiska forskningen av den polskfödde