Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

93
Flera av de i bibeln framträdande mytiska dragen 1 saknas i den babylonska versionen och
därför har man hellre talat om ett epos än en myt, fast den mytiska grunden är tydlig.
Gilgamesh-eposet där den babylonska flodberättelsen ingår, har sitt namn efter hjälten
Gilgamesh, som var till två tredjedelar gud och till en tredjedel människa och kung i staden
Uruk. Han förde ett hårt regemente och pålade folket så mycket arbete med sina storstilade
anläggningar att folket klagade inför gudarna. Dessa skapar då en vild varelse Enkidu, för att
han ska avleda Gilgamesh uppmärksamhet. Enkidu lever på fälten bland de vilda djuren tills
han förförs av en kvinna från staden, som genom att inviga honom i den mänskliga
sexualitetens konst gör honom till en civiliserad varelse och ”lik en gud”. (Detta avsnitt
brukar västerländska uttolkare censurera till den kristna moralens fromma.) Enkidu kommer
till staden och möter Gilgamesh, varpå de två efter ett envig sluter evig vänskap. Tillsammans
förgör de först vidundret Humbaba i vederskogen och när de hemkomna hyllas som hjältar,
fattar kärleksgudinnan Ishtar tycke för Gilgamesh och erbjuder honom att bli hennes älskare.
Gilgamesh avslår emellertid anbudet med hänvisning till hur illa det gått för Ishtars
föregående älskare. Upptänd av sårad stolthet utkräver Ishtar hämnd hos gudarna, som sänder
himmelstjuren mot Gilgamesh stad. Även denna besegras av de två hjältarna, men därpå är det
slut med framgången. De babylonska gudarna var inte mindre måna om sin särställning än de
grekiska. Enkidu som två gånger förgripit sig på gudomliga varelser trots att han i motsats till
Gilgamesh inte är mer än människa, blir sjuk och dör. Detta blir ett hårt slag för Gilgamesh,
som otröstligt sörjer sin vän och frågar sig vad livet har för mening om han själv en gång ska
dö som Enkidu.
Resten av eposet handlar om Gilgamesh' sökande efter livet, dvs. evigt liv. En enda människa
vet han som uppnått odödligheten och det är Utnapishtim, den babylonske Noa, som vistas
”fjärran vid strömmarnas mynning”. Efter en rad besvärligheter och episoder på vägen når han
fram till Utnapishtim, som uppnått den eviga friden och ”ligger på rygg i ett gudagemak” som
denna sällhet uttrycks. Gilgamesh förundrar sig över att denne man inte ser annorlunda ut än
han själv och har samma mått, dvs. han är inte större som ju gudarna var. Han frågar hur
Utnapishtim kunnat uppnå detta och får hela flodberättelsen till svar. Utnapishtims insatser då
stormfloden korn, belönades med att han fick dela odödligheten med gudarna tillsammans
med sin hustru. Men dessa speciella omständigheter kan ju inte upprepas för Gilgamesh'
räkning. I stället ger han honom anvisning på hur han ska finna en ört som skänker
odödlighet. När Gilgamesh funnit denna ört i havet beger han sig på hemväg och förlorar
örten då en orm snappar bort den medan han badar i en källa. Gilgamesh är åter utan livet som
han sökte och ingenting annat återstår än att bege sig hem till Uruk, åldras och dö.
Flodberättelsen återges av Utnapishtim i jagform och följer samma story som den bibliska,
men har ett mer dramatiskt och nyckfullt förlopp och avspeglar en annan miljö och en annan
uppfattning av den gudomliga makten. Genom jagformen och hela eposets karaktär ses
förloppet ur ett mänskligt perspektiv, medan den bibliska berättelsen följer det gudomliga
perspektivets stora linjer. Flodens ankomst skildras i Gilgamesheposet som en enorm katastrof
med blixt, jordbävning, översvämning och storm och när vattnet brett ut sig över allt land
förorsakar detta känsloutbrott. Gudarna blir rädda, drar sig upp till Anus himmel och kryper
ihop som hundar vid ringmuren. De klagar och brister ut i självförebråelser för vad de ställt
1 Eftersom man i skolan i allmänhet inte får lära sig att bibeln innehåller mytologi, kan det vara befogat att peka
på några av dessa mytiska drag för att klargöra innebörden: Förklaringen av floden i människornas ondska,
instiftandet av ett förbund mellan Gud och människorna, Guds löfte till Noa och utväljandet av de rena och orena
djuren är element typiska för en myt.