Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

135
Vid inträdet i munkorden föll alla kastskrankor och klosterorganisationerna blev genom den
utbyggda samverkan mellan munkar och lekmän starka sociala centra. På 200-talet före vår tid
behärskade buddhismen en stor del av Indien, mycket tack vare ett ivrigt missionärsarbete
som understöddes av kung Asoka. Denne Asoka framstår som en legendarisk välgörare i
buddhismens historia och har varit centralgestalten för det härskarideal som sammanhänger
med den sociala synen på etiken. Detta ideal har buddhistiska härskare ofta åberopat men inte
efterlevt. Härskaren ska nämligen verka för en social utjämning och upphäva fattigdomen och
den överdrivna rikedomen. Religionens ställning i ett samhälle är emellertid beroende av att
den lierar sig med det härskande skiktet och med detta härskarideal har det alltså varit som
med fattigdomsidealet i kristendomen. Den rörelse som satte hinduismen i stånd att återhämta
sina krafter och konkurrera ut buddhismen var bhakti. Det var återigen krigarkasten som var
utgångspunkten för en religiös rörelse som till sin kärna står i opposition mot det prästerliga
frälsningsmonopolet, men som denna gång låter sig inordnas inom hinduismens ramar.
Rörelsen finns belagd i krigarkastens litteratur, de stora hjälteeposen, och det är också därifrån
dess heliga skrift kommer. Bhakti betyder hängivenhet och det centrala i denna rörelse är att
den för fram gudsdyrkan som en väg till frälsning.
I det stora hjälteeposet Mahabharata, som egentligen handlar om ett krig mellan två konkurrerande
härskare, förekommer en passus där bhaktis viktigaste grundtankar framläggs.
Detta avsnitt heter Bhagavadgita eller Den höges sång och handlar i korthet om människans
gudsförhållande. Episoden inträffar vid uppställningen till det stora slag som sedan är eposets
höjdpunkt. Hjälten Arjuna har just kört fram sin vagn för att göra sig redo för striden, då han
får se vänner och släktingar på fiendesidan, grips av missmod och kastar vapnen ifrån sig.
Guden Krishna, som här uppträder som Arjunas vagnskörare, försöker tala honom till rätta
och det samtal som följer är Bhagavadgitas innehåll. Krishna förkunnar att människan inte
själv kan avgöra sina handlingar och därför måste förlita sig på Gud enbart och uppfylla sin
plikt. Det jordiska livet är endast ett kortvarigt stadium, medan människans själ är odödlig.
Döden är ingenting att frukta och genom den osjälviska pliktuppfyllelsen leds den människa
som endast är inriktad på Gud i själva verket till frälsning. Gudskärleken möjliggör ett
osjälviskt handlande som löser människan från handlingens, karmas, band och för henne till
Gud. Gud är här det högsta väsendet föreställd som Vishnu, och Krishna är en inkarnation
eller en avart av Vishnu.
Den högste guden framställs som en sammanfattning av all gudomligt och hela tillvarons
grund:
”jag genomtränger hela denna värld,
fast ej däri jag synes uppenbarad:
allt har sin rot i mig — ej jag i något.
... De som dyrka mig och mig allena
och icke eftersträva andra mål
dem skänker jag en ständig harmoni
och bringar dem fullständig frid och trygghet,
Och även de som dyrka andra gudar
med tro och kärlek, dyrka mig i dem
fast ej de känna Urtids-Visdomsläran.
Jag tager mot de offer som de bringa
ty jag är Herren. Dock mitt väsende
är okänt för dem. Därför gå de vilse.”