Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

50
de sociala gemenskapsformerna upphöjs till helighet underordnas individen kollektivet och
erhåller en plats i den sociala skiktningen, som bestämmer hans möjligheter. Därmed understöds
inte bara den sociala solidariteten utan också den sociala bundenheten. Gemenskapsformerna
blir en cirkel, genom att utgöra den väg på vilken man tar sig upp respektive hålls
nere. För att stabiliteten inte skall rubbas i ett samhälle med stora sociala skillnader och orättvisor,
finns i allmänhet i mytologin inte bara en sanktionering av de rådande förhållandena,
utan också någon form av komplettering och kompensation. Mot de jordiska lidandena står
religionens lika möjligheter för alla att uppnå utomjordisk tröst och lycka. Den indiska
själavandringen erbjuder möjligheten till ett bättre socialt utgångsläge i nästa existens. I
kristendomen gäller löftet om himmelriket uttryckligen lika för alla och avspeglas i
exempelvis gospelsångens konkreta uppfattning om ”kalvstek i himlen” (pie in the skye).
Tyvärr slår de sociala orättvisorna oftast igenom i den religiösa ideologin. De kastlösa
avancerar långsamt i själavandringen och det var mest sämre folk som kom till helvetet.
Vikingarnas Valhall var reserverat för hjältar och till det grekiska Elysion kom knappt någon.
En bättre kompensation erbjuder därför den dystra förkunnelsen om dödens demokrati där alla
oberoende av rang får vistas i samma bleka skuggtillvaro.
Det är inte bara de samhälleliga motsättningarna som avspeglas i myter och kultiska
institutioner kring de sociala organisationsformernas ideologi. Det man ofta framhållit i
totem-ismen är den solidaritet och samhörighet med naturen, som manifesteras i människans
relation till totem. Nu är väl natursymboliken i många fall inte mer än symbolik. Men när
indianerna talar om djuren som släkt och bröder innefattar detta en upplevelse av den
mänskliga kulturens brott med naturen, som uttrycks i ett tema av grundläggande motsatser i
myterna. Även institutionellt kan ett i jakten dödat djurs klan agera som en slags medlare.
Man ber djuret om ursäkt för att man dödat det och riterna syftar till att upprätthålla en god
relation. I det australiska exemplet från Aranda (ovan sid. 73f.) fungerade klanorganisationen
som en pakt mellan människorna och naturen. Man kan säga att mytologi och kult härvidlag
utgör ett försök att överbrygga en upplevd motsättning mellan mänsklig kultur och den vilda
naturen genom att utforma relationen som ett system av sociala, ömsesidiga förpliktelser.
Totemism överallt eller ingenstans
När totemismen som företeelse först lanserats försökte man ju ehuru med magert resultat, att
finna totemism överallt och då särskilt i historiska skeden av andra religioner än de skriftlösa
folkens. Dessa teorier har i allmänhet tillbakavisats i brist på övertygande material. Vissa
forskare fortsätter emellertid att hävda att man i Egypten haft en ursprunglig totemism eller att
dionysoskulten i Grekland från början innebar ett sakramentalt, totemistiskt ätande av guden
själv uppenbarad som ett djur. Tanken att totemistiskt tänkande inte har så enastående
förutsättningar att det bara skulle förekomma isolerat till ett fåtal kulturformer måste anses
vara riktig. Man bör alltså kunna tänka sig att det kan förekomma paralleller till de tankestrukturer
som totemföreställningarna hos indianerna uppvisar. Men när man sökte dessa
paralleller utgick man från fel förutsättningar eller letade så att säga på fel ställe. Dels utgick
man som vanligt från något slags totemismens ”väsen” i stället för att ta fasta på konkreta
kulturdrag, dels leddes man av föreställningarna om den indianska totemismen till att
identifiera totemism med djurdyrkan. Detta senare var ett villospår eftersom dessa två
företeelser inte hänger ihop. Djurdyrkan är inte totemism och totemism är inte djurdyrkan.
Fler saker än djur kan ju fungera som totem och när totemet är ett djur så innebär inte detta att
djuret dyrkas, utan att det fungerar som emblem och metafor. Former av totemism bör därför
sökas på det kulturellt, sociala relationsplanet. Nu är ju de s. k. kulturreligionerna relativt lite
behandlade ur den synpunkten. Detta har som jag tidigare påpekat sin förklaring i