Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

80
Inte heller kan det vara tillräckligt och särskilt meningsfyllt att hänvisa till vad man kallar
”den orfiska riktningen”. Omvälvningen i människosyn och livsuppfattning måste också ses i
samband med förutsättningarna för de nya idealen i samhällsförhållandena. Den förändrade
samhällsbilden efter stadsstaternas etablerande avsätter sig inte bara i faktum av tänkandets
uppblomstring utan också i innehållet av detta tänkande.
Framväxten av en individualistisk människosyn har ett klart samband med de fria
medborgarnas samhälle. Att detta samhälle i grunden var ett slavsamhälle avspeglar sig
däremot inte lika klart i tänkandet, och det har sin grund i att ett samhälles härskande klass har
ett ideologiskt intresse av att bortse från motsättningen till den klass de härskar över. Denna
motsättning framhävs inte i den härskande ideologin utan skyls över och legitimeras och
avspeglas därigenom endast indirekt. Det samhälle Platon levde i dominerades av människor
som ägnade sig åt att bedriva politik, rättsutövning, prata och diskutera. De deltog i offentliga
kultfester, besåg processioner och skådespel och ägnade sig åt litteratur, konst och undervisning.
Men de arbetade inte, ty detta skötte slavarna. Det andliga livet var ett liv för fria män
och det mest kroppsliga, materiella liv som detta samhälle uppvisade var slavarnas liv. Platons
statsideal var en filosofernas diktatur över ett arbetande, krigförande folk. Demokratin i Athen
föraktade han, inte för att den inte var någon demokrati utan för att den utvecklade en inre
maktkamp, som urartade i ett rent intrigspel enligt känt mönster. Sålunda betydde de
personliga avslöjandena lika mycket i spelet om den politiska makten i 300-talets Athen som i
våra dagars USA.
Konflikt och upplösning
Efter perserkrigen uppnår Athen på 400-talet sin verkliga storhet, som emellertid snabbt går
mot sitt fall under en närmast hektisk kulturutveckling. Den offentliga religionsutövningen
blir ett viktigt instrument för den statliga patriotismen, samtidigt som de gamla
motsättningarna i den religiösa världsuppfattningen slår ut i öppen kritik. Denna tid är därför
religionsprocessernas tid, men också mysteriekulternas.
Religionskritiken drabbar den mytiska världsuppfattningen som hade sin grund i en äldre tids
förhållanden och därför framstod som orimlig. De grovkorniga myterna om gudarnas
mellanhavanden ansågs strida mot moralen och de mytiska förklaringarna av tillvarons
uppkomst och inrättning råkade i konflikt med den framväxande naturvetenskapliga teorin.
Konflikten orsakades dock inte direkt av ett ifrågasättande av de religiösa utsagorna, ty dessa
var inte dogmer som exempelvis den kristna mytiska världsbilden. Men den kultiska religionsutövningen
hade sin grund i myten, eftersom den hade en tyngdpunkt i tydande av
naturhändelser som sågs som järtecken från gudarna. Religionsutövningen gjordes till en
grundval för medborgerlig lojalitet då statskulten främst tjänade patriotismen. Om
naturhändelserna gavs vetenskapliga förklaringar undanrycktes förutsättningarna för
spådomskonsten och på den vägen kom naturfilosofer att betraktas som gudlösa. I själva
verket måste den naturvetenskapliga teorins framväxt innebära en kamp mot religionen. Den
var ett övervinnande av de uppfattningar som bakom tillvaron ser en struktur av övernaturliga
krafter.
Att förklara ”månen vara en sten och solen ett glödande klot” var inte bara pietetslöst, i sina
konsekvenser ledde det till ett hot mot samhällets grundvalar. I den religiösa ideologin var
tillvaron ordnad enligt gudomliga lagar och hela världen var en moralisk ordning. Såväl
naturens gång som det mänskliga livet vilade på eviga lagar. Detta hade ju redan tidigare lett
till ett rättfärdighetsproblem som givits skilda religiösa lösningar. Den naturvetenskapliga
synen på tillvaron öppnar här möjligheten till ett ifrågasättande inte bara av att månen är en