Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

85
legium. Längre fram i tiden kan envar, åtminstone envar som var stadd vid kassa, hoppas på
ett liv som Osiris efter döden. Den levande farao är som Horus en gud på jorden, invigd
genom tronbestigningens ritualer.
De statsteologier som efterhand konkurrerar ut den osirianska visar både på en maktförskjutning
och en förändring av den religiösa världsbilden. De är uppbyggda som solära
kosmogonier, dvs. en myt om kosmos skapelse med solen som den dominerande kraften.
Utvecklingen visar också hur nya gudar infogas i systemen efterhand som de uppnår en
omfattande betydelse. Den helipolitanska skapelsemyten handlar från början om det
urtillstånd då jordguden Geb och himmelsgudinnan Nut ligger förenade i en omfamning.
Detta statiska tillstånd upphör då Nut häver sig upp för att föda deras son solguden Re. I den
utbildade teologin är den en niogudakrets med de osirianska gudarna infogade. Farao blir Res
son och solgudens makt upphöjs till den centrala. Efter döden förvandlas eller blir farao
genom ett invecklat begravningsritual till en ljusande som får färdas med solgudens båt. Den
centraliserade administrationens högste potentat är son till den makt som bringat skapelsens
ordning i världen. Denna makt är samtidigt den ordning som reglerar kalendern. Solkalendern
var unik för Egypten, de övriga antika samhällena, Grekland, Rom, Babylonien hade
månkalendrar. Solguden Re förblev inte ensam om sin ställning utan kom att få konkurrens av
andra solgudar till följd av maktförskjutningar och maktkamp inom riket. Nedre Egypten, där
även Heliopolis låg, lyckades inte i längden behålla sin dominans. Det hermopolitanska
systemets huvudgud var solguden Amon, född av urtidskrafternas fyra gudapar. Hermopolis
låg i Övre Egypten och när denna ”rikshalva” uppnår en starkare position får Re maka åt sig
till förmån för Amon. Konflikten löses genom en kompromiss och under en lång tid bär
riksguden dubbelnamnet Amon-Re, tills Amon ensam kvarstår. Under historiens gång
kommer kungaideologin att inta en allt mer dominerande roll. Maktkoncentrationen avspeglas
i den påkostade kultiska och religiösa apparaten där solguden som Amon kommer att framstå
som den högste och ende. Därigenom stärks och legitimeras faraos gudomlighet och de
rituella formerna kring tronbestigningen, det heliga äktenskapet och kungabegravningen utgör
en manifestation av makt. Kultens praktfulla former och hela religionens koncentration på den
gudomlige farao betingas av nödvändigheten att skydda och bevara den maktstruktur som bar
upp förvaltningen. Den byråkratiska förvaltningen var i själva verket ytterst sårbar. Varje
maktskifte innebar en fara och ett anfall utifrån kunde slå sönder den för århundraden framåt.
Därför krävdes en oavbruten inriktning på att klä detta system i en styrka manifesterad i
faraos helighet, i överflödets rikedomar och i ett övervinnande av själva undergången, dvs.
döden. I takt med kungaideologins dominans växer därför prästerskapets inflytande. Den inre
maktkampen blir till sist rikets fall mer än vad yttre fiender kan sägas förorsaka det.
Prästerna som chefsideologer
De faror för konflikter och upplösning som betingades av de ekonomiska och politiska
förhållandena, framkallade en strävan till en stark sammanhållande religiös ideologi. Det
religiösa tänkandet har även ett påfallande försonande och bevarande drag. I det fjärde
teologiska systemet, Ptah-religionen från Memphis på gränsen mellan övre och nedre
Egypten, handlar myterna om samordning och försoning. I skapelsen framstår Ptah som en
överordnad allgud som skapat världen ”genom sin tungas ord och sitt hjärtas tanke” medan de
övriga gudarna varit biträdande och vittnen. Gudarna jublar över Ptahs verk och Ptah själv är
en gåtfull gud vars karaktär i sig rymmer ett flertal motsättningar i förening. Myten berättar
också om en symbolisk försoning mellan Horus från Nedre och Seth från Övre Egypten vid
Ptahtemplets portar.