Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

15
ningen i förening med förnuftsmässiga resonemang över hur primitiva människor tänker.
Tylors primitiva själsbegrepp har därför vållat stort besvär när det konfronterades med
verkliga föreställningar. Man fann snart att det ofta förekommer flera namn på detta vi kallar
själ, och eftersom man var bunden vid det kristna själsbegreppet som en enhet, kom man då
att hävda den förbluffande tesen att de primitiva inte har en — som Tylor ansåg — utan flera
själar. Tanken på personens enhet ligger dock alltid bakom de skiftande själsföreställningarna,
och det är därför riktigare att som Tylor gjorde försöka inordna dem under en enda själ, än att
som hans kritiker tala om flera själar.
Föreställningen om själ tillämpas enligt Tylor i animismen på hela verkligheten, i första hand
då på naturen. Djur, växter och ting har själ liksom människan. De avlidnas andar tänks leva
kvar efter döden och dessa kan bli föremål för dyrkan och utvecklas till mer eller mindre
betydelsefulla andar. Andarna blir efterhand gudar i en utveckling till en polyteistisk gudavärld.
I den sista utvecklingsfasen blir gudarna en enda och därmed är man framme vid den
kristna monoteismen. Det Tylor här tänkte sig var en förnuftsupplyst — närmast destisk 1
kristendom. Själv var han mer av rationell vetenskapsman än någon apologet för
kristendomen. Hela utvecklingstänkandet gick ju snarare mot än med kristendomen. Darwin
var långtifrån populär bland teologerna och Comte såg i religionslösheten mänsklighetens
mognad.
Detta schema över religionens utvecklingsstadier knyter Tyler samman med sin teori om
survivals (egentligen kvarlevor). Den innebär att det i ett senare stadium finns lämningar av
äldre skeden. Rester av tro och bruk har dröjt sig kvar, medan den omgivande struktur i vilken
de låter sig förklaras är förgången. Utmärkande för en survival är alltså att man måste placera
in den i ett äldre sammanhang för att kunna förklara den. Utövarna har själva glömt bort dess
rätta sammanhang, men tron och bruket lever kvar med en förvånansvärd seghet. Det finns
gott om sådana survivals också hos oss. Man fortsätter t. ex. att använda granris på begravningar
utan att vara medveten om de föreställningar, som ledde till detta bruk. Ursprungligen
var granriset till för att hindra den döda från att gå igen, och det var därför viktigt att riset
lades med barrens spetsar riktade mot kyrkogården, så att gengångaren skulle sticka sig på
tårna. I julsederna har också en rad äldre bruk dröjt sig kvar, och skinkan och gröten uppfattas
som oerhört väsentliga, fast slaktoffret och de dödas återkomst inte längre är några realiteter.
Det finns en hel rad tabun, dvs religiöst motiverade förbud, som lever kvar omedvetet och
instinktivt. Många människor vill exempelvis inte äta hästkött utan att de därför kan lämna
någon rationell förklaring till sig. motvilja. Det skulle säkert också vara svårare att sälja det
under beteckningen rökt hästkött än som nu kallat hamburgerkött.
Survivals kan alltså ses som kvarlevor från ett tidigare historiskt skede. Poängen i Tylors
resonemang är emellertid att de sammanhang där dessa survivals hör hemma inte återfinns
enbart i vår kulturs äldre tider utan också hos de nu levande s. k. primitiva folken. Enligt hans
teori om religionens utveckling lever nämligen dessa folk på ett stadium som de högre
kulturerna passerat. Därför bör de drag, som finns i vår kultur och som härstammar från ett
äldre stadium, stämma överens med den primitiva religionen av idag på andra håll i världen.
Denna tanke bär upp hela utvecklingsschemat och den stöds med en mångfald exempel. Som
stöd för en utvecklingsteori har dessa exempel emellertid inte något bevisvärde eftersom de
utgörs av lösryckta jämförelser, som inte behöver betyda så mycket mer än att det mänskliga
tänkandet uppvisar likartade former även om sammanhangen växlar.
1 Med deist menas en religiös uppfattning vars innehåll inskränks t tesen att Gud finns.