Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

136
I Bhagavadgita omtalas också någon form av sammankomster där de troende umgås och
berättar för varandra. Rörelsen torde ha uppstått någon gång kring 200-talet, fast Bhagavadgita
troligen är av något senare datum. Tanken att människan genom gudskärlek och
pliktuppfyllelse kan nå det högsta väsendet och därmed undkomma handlingarnas band och
själavandringen öppnar nya vägar till frälsningen. Härmed anknyts frälsningstanken till den
gudadyrkan som var hinduismens betydelsefullaste kultform, vilket stod i motsättning till
gudarnas förbleknande i den prästerliga filosofin. Gudshängivenheten är dessutom en
tillgängligare väg än den vetandets väg som uppställdes i religionsfilosofin. Bhakti blir också
en mäktig strömning som kommer att genomsyra hela hinduismen. Den råkar aldrig i
motsatsställning till den prästerliga ortodoxin, utan kan smärtfritt inordnas i det religiösa
systemet. En av förklaringarna till detta ligger i bhaktis pliktmoral som inte bara accepterar
kastväsendet, utan stöder det. Den plikt som Krishna lovprisar är kastlagarnas, vilket i detta
fall betyder krigarkastens; ”Se blott uppå din kungaplikt -en hjälte/ med glädje hälsar en rättfärdig
strid./ Om du i striden dör, är himlen din,/ och segrar du skall du besitta jorden:/ ... —
kämpa/ för pliktens skull, så sker det utan synd.”
Askesen är inte heller här någon väg till frälsning, men medan den i Buddhas lära förkastas
till förmån för en medelväg, så framstår Bhagavadgitas pliktuppfyllelse närmast som ett rättfärdigande
av krigarkastens privilegierade ställning. Plikten är att fylla egna plikter, inte
andras, vilket även detta är en följd av pliktmoralens anknytning till kastlagarna. Själva
frälsningen genom gudshängivenhet var kastbunden och uteslöt de lägsta kasten från
frälsningen
Upptagandet av gudsdyrkan i frälsningen gav dock bhakti ett bredare underlag än de
traditionella frälsningsvägarna och den blev på kort tid en rörelse som påverkade alla skolor
och all kult inom hinduismen. Den nedgång och de upplösningstendenser som de inre
motsättningarna i hinduismens system skapat, förbyttes härigenom i ett uppsving. Särskilda
bhaktisekter utkristalliserades som satte dyrkan av någon av den högstes jordiska
inkarnationer i centrum. De legender som berättades om dessa avatarer uttrycker i sig själva
rörelsens folkliga grund. Om Krishna berättades populära historier om hans barndom och
ungdom och detsamma gällde Rama, som var föremålet för den andra huvudströmningen
inom bhakti. Betecknande för rörelsens ursprung är också att båda dessa uppnådde kungamakt.
Krishnabhakti får med utgångspunkt från dessa legender en starkt erotisk prägel, medan
Ramabhakti domineras av plikttanken. Västerländska forskare har därför lustigt nog funnit
Krishnabhakti mindre moralisk och höjer i allmänhet ett förmanande och kristet puritanskt
pekfinger mot de för dem obegripliga sederna inom Krishnarörelsen. Däremot har de ingenting
att invända mot att pliktmoralen konserverar kastväsendets orättfärdiga sociala system.
De lägger inte ens märke till det.
Erotiken har i den indiska kulturen en helt annan ställning än i västerlandet, som i detta
hänseende djupt präglats av den kristna sexualfientligheten. Erotiken står i Indien inte i en
neurotisk motsatsställning till religiositeten. Den erotiska driften, åtrån och brunsten är i
frälsningsläran visserligen den kraft som binder människan vid livet, men den tilläggs också
en skapande kraft som ytterst härstammar från gudarna. Om skaparguden Brahma berättas hur
han med hjälp av sin brunst satte skapelsen i rörelse. Hinduismens andra stora gud förutom
Vishnu är Shiva och han dyrkas allmänt under gestalten av sin linga, dvs penis.
Samlagsrelieferna på kärlekstemplet i Khajuraho är inget pornografiskt utbrott utan ingår
naturligt i den kultiska utsmyckningen. I askesen är den sexuella avhållsamheten ett medel,