Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

62
hela tillvaron i föreskrifter och bruk. Exempel på en sådan omfattande rituallag för tillvarons
alla angelägenheter finns i moselagen i Gamla testamentet och i former av s. k. folklig
vidskeplighet.
Den övernaturliga kraft, som tabueringarnas bestämmelser avser att skydda mot, är i allmänhet
vagt och obestämt föreställd. Den är mest ett uttryck för det okändas okontrollerbarhet och
uppfattas som en kraft man just strävar att bringa under en viss kontroll. Gudar och andar är
manifestationer av övernaturlighet som fångats i en form och därmed blivit i någon mån
bekant och påtaglig. För dem känner man fruktan, för att man vet vilken makt som blivit den
tilldelad, men inte den lurande skräcken inför det okända, som kan innebära vad som helst
från gott till ont. Den gudomliga makten har en viss struktur och uppträder i avlägsnare eller
mer närstående former i enlighet med välbekanta kategorier. Det har sagts många gånger att
fruktan är religionens uppkomst, ”redan av de gamla grekerna” för övrigt. Religionen är i så
fall också ett försök att övervinna denna fruktan genom att ge den namn och form, göra den
tillgänglig för kommunikation i mänskliga kategorier och inordna den i det samhälleliga livet.
Själ
Den övernaturliga maktens former i gudar och andar, i kult och myt är en återspegling av
mänsklig erfarenhet i symboliska tolkningar. Föreställningarna utgör en konkretisering av
upplevelser och de olika religionerna uppvisar ett rikt varierat mönster. Det finns därför inte
något enhetligt från religion till religion återkommande gudsbegrepp, utan sättet att föreställa
sig den gudomliga makten bör snarare ses som en del i en tankestruktur, som går igen på
övriga områden inom en kultur och som betingas av förutsättningar i den speciella kulturens
levnadsförhållanden. Själsbegreppet är en olikartad tankeprodukt på samma sätt som
gudsbegreppet och dess teoretiska historia inom forskningen har flera paralleller till
resonemangen om gudsbegreppet. Själsbegreppet har i västerländsk kultur en bestämd
idémässig, historisk och social bakgrund, vilken bestämt dess utformning. Man kan inte vänta
sig att återfinna samma föreställning i en kultur där den historiska och sociala bakgrunden är
annorlunda. Däremot finner man en motsvarighet till vad vi menar med själ eftersom
människor ändå tänker i likartade kategorier. Man behöver inte avstå från att alls använda
begreppet själ, som man ibland i desperation inför denna mångfald har menat. Men det måste
få inrymma en mångsidighet och får inte låsas vid de egna föreställningarna om själ, utan i
stället grunda sig på det generella i alla dess speciella utformningar.
Tylor satte gudsföreställningarna som norm för en indelning av religionerna, men förlade
deras uppkomst i en teori om själen. Hans teori om själstrons uppkomst refererades tidigare
(ovan sid. 33) och även något av den kritik som riktades mot hans uppfattning. Det
väsentligaste i den kritik som framfördes mot Tylor var åsikten att primitiva folk inte har en
utan flera själar för varje individ. Detta påstående har sin grund i att det hos både skriftlösa
och andra folk ofta förekommer flera beteckningar för själ och att dessa används i skilda
sammanhang. Själsfunktionen är intimt knuten till kroppens funktioner, i synnerhet till
livgivande organ. Själ är sålunda ofta associerad med blod, hjärta, lever och andedräkt.
Dessutom är själsföreställningarna knutna till döden, den döda kroppen eller en existensform
efter döden, där själen uppträder självständigt som i drömmar och visioner. Själen blir ofta en
slags följeslagare och konkretiseras gärna genom att associeras med skuggan, som ju också är
en immateriell gestalt som följer människan.
Detta är enbart en ofullständig översikt över en del huvuddrag i själsföreställningarna i
religiöst tänkande. Själsföreställningar är aldrig fristående utan ingår i ett komplex av tro