Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

37
som moraliskt system. Drömmandet är en nyckel till verkligheten, en referensram för vad den
är och vad den ideellt sett kan vara. I form av under och skapande beskrivs grunderna för de
aktuella institutionerna och handlingsmönstren i folkets liv. Det finns ingen tidsdimension
utan allt ingår i samma liv i en kultur .som utvecklat en långtgående stabilitet. Frågar man
efter någonting av folkets historia får man ett passande stycke från Drömmandet till svar och
detsamma gäller om man ska förklara levnadsvanor och seder. Drömmandet är en så självklar
grundval att de vita framstår som en kontrast därför att de uppenbarligen inte har någon sådan
utgångspunkt. ”Vit man har inget Drömmande, han går en annan väg. Vit man går
annorlunda, har väg tillhör honom själv.” 1 Denna iakttagelse kan också sägas visa på en
större respekt för annorlunda kultur än vad de vita visat sina främmande bröder.
Samma nuläge eller enhetstid avspeglas i kultens former. Riterna kring exempelvis
kängurujakten hos Aranda illustrerar också hur integrerade olika samhällsfunktioner är i
denna typ av social struktur. Den sociala ordningen uttrycks i ett totemistiskt klansystem, vars
mönster också ligger till grund för kultinstitutioner och världsuppfattning. När tiden är inne
för kängurujakten avhålls en kultfest vari hela folket deltar, men känguruklanen är
huvudagerande i en sorts specialistfunktion. Kulten symboliserar och förstärker människans
relationer till kängurun och kultdansen frammanar kängurun som en garant för kommande
god jaktlycka. Förloppet ledsagas inte av en urtidsberättelse utan av en kultsång som fångar in
kängurun i levande konkreta bilder: Kängurun är han med den breda pannan, den med den
vita pannan, den med den uppskjutande ryggen, med den feta svansen. När den äter smackar
den, den med de vita morrhåren smackar när den äter, den är där den sätter märke i marken
med sin svans, dess fötter klapprar över klipporna när den springer med jägaren efter ,sig.
Känguruerna ligger så i sitt läger och när de druckit springer ungarna ut och in mellan benen
på de stora djuren. Fettet på känguruns svans är det fett vi har här, dess fett växer samman
med detta fett.
Härigenom så att säga binds kängurun till de agerande kultdeltagarna som är insmorda med
kängurufett. Kultplatsen är också den heliga plats där den första kängurujakten avslutades och
samhörigheten mellan människan och kängurun instiftades. Denna skapelsens jakt är
sammanfattningen av klanens historia och utgångspunkten för dess plats i universum och i
samhället. Detta kallas churinga, en manifestation i form av små plattor med symboliska
tecken där klanens livsinnehåll finns nedlagt. Kultdansen är en dramatisk, mimisk framställning
av känguruns karakteristika och levnadsvanor och av jaktens förlopp. Känguruklanens
medlemmar uppträder som kängurus och skildrar djurets uppväxt från unge till fullvuxet djur
och dansen slutar med att djuret låter sig fångas och dödas. Jakten är nämligen en överenskommelse
eller en pakt. Genom sådana pakter regleras Arandas hela förhållande till sin
omgivning. De olika klanernas socialt-ekonomiska och kultiska funktioner är sammanfogade
till ett helt världsdrama, i vilket människans hela tillvaro ständigt förnyas i symboliska
former.
I urtiden eller Drömmandet vandrar de första människorna omkring och sökte sig var och en
en plats och ett totem. Samtidigt instiftas de institutioner som hör till varje klan. Klanen
symboliseras sedan av sitt totem som kan vara ett djur, ett träd, en himlakropp osv. Genom
klanspecialiseringen upprätthåller stammen som helhet dessa olika pakter i ett gemensamt
förbund. Totemindelningen är i världsuppfattningen ett sätt att tänka tillvaron genom att
klassificera den i enlighet med en genomgående struktur.
1 Det är svårt att översätta denna säregna engelska: ”White man got no dreaming, him go n'other way, White man
him go different, him got road belong himself”.