Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

ningar skapas i den historiska utvecklingen, från ett jordbrukande samhälle med dess
släktfejder till de handelsförande och krigande stadsstaterna.
69
Det äldsta grekiska samhället dominerades av inbördes stridande jorddrottar, av vilka somliga
kunde uppnå en viss överhöghet som exempelvis kungen i Mykene. De framgick ur mäktiga
släkter vilkas makt baserades på innehavet av jord, boskap och en stor tjänarstab. Det var
alltså en slags släktfeodalism för vilken äran och rikedomar i feta djur, goda skördar och till
dels krigsrövat guld representerade livets goda. Vi vet inte mycket om dessa människors
religiösa verklighet annat än genom myter, bevarade kultplatser och analogier med senare tro.
Men i den historiska tidens polyteism, som den först framträder hos Homeros, finns det
mykenska samhällets maktstruktur tydligt bevarad i den s. k. gudastatens feodala ordning.
Zeus är gudars och människors fader och härskar liksom det kungliga släktöverhuvudet över
en skara motspänstiga herrar; de livskraftiga gudarna med var och en sitt maktområde och
sina gunstlingar. Och liksom folket fick böja sig under herrarnas villkor och tjäna dem, stod
människorna under gudarnas auktoritet. Livsinställningen formades av denna värld. Det finns
ingen enhetlig makt som styr tillvaron, men en slags bakomliggande ordning som gudarna
vakar över och använder sig av. Livets enda mening är den jordiska tillvarons korta lycka och
släktens ära och sammanhållning. Det finns ingenting utöver detta och mellan människorna
och gudarnas ”lättlevda” tillvaro ligger ett oöverbryggligt avstånd som mellan de höga
hjältarna och folkets hårda lott. Att skiljas från livet är att skiljas även från livets gudar och
ingenting annat än en tom skuggtillvaro återstår. I de hårdnande tiderna efter Mykenes fall blir
konsten att böja sig under sin lott den högsta dygd och övermodet det största brottet mot
gudarna och tillvarons ordning.
Kolonierna och moderlandet, expansionen
Homeros, om han nu fanns, levde inte i det egentliga Grekland utan i Jonien på mindre Asiens
västkust. Detta var ett av de tidigast koloniserade områdena, och här verkade några århundraden
efter de homeriska eposens tillkomst på 700-talet, de första grekiska vetenskapsmännen
eller de s. k. naturfilosoferna. Expansionen från moderlandet fortsatte och sökte sig allt längre
bort runtom i Medelhavet. Fram till 500-talet stod kolonierna för den snabbaste kulturblomstringen.
Kolonierna grundades som dotterstäder till städerna i moderlandet för att underlätta
den ökande handeln och, får man anta, till följd av försörjningssvårigheter i hemlandet. De
utflyttade grekerna hade en större frihet även vad gäller tänkandet, då de i de nya områdena
både kom i kontakt med andra idéer och dessutom i viss mån var befriade från traditionens
band.
I moderlandet hårdnade folkets villkor. Skillnaden mellan fattiga och förslavade bönder och
de rika släkterna ökade allt mer. Jorden slogs samman i stora enheter eftersom bönderna till
följd av skuldsättningar och jordpantningssystemet fick sätta sig själva i pant, och slutligen
alltså förslavades under de stora jordägarna. Makten och rätten i detta samhälle låg hos
släkten och jorden. Jordlösa och inflyttade måste ge sig under en jordägande familj för att
åtnjuta ett socialt skydd. Utanför släkten var man nämligen rättslös. Husfaderns auktoritet var
tyngdpunkten i familjens alla angelägenheter och när maktenheterna efterhand växte
överfördes denna auktoritet till ett mer utbildat och mer omfattande styrelseskick. Slavar,
inflyttade och naturligtvis kvinnorna var alltid ställda utanför, under de härskande männens
beskydd och övermakt.
Dessa samhälleliga missförhållanden medförde att allt större delar av folket utarmades. Också
sådana som tidigare haft det rätt bra kunde störtas i olycka. Under tiden kunde de rika sola sig
i en växande framgång genom att skickligt utnyttja dessa möjligheter, genom lyckade