Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

63
och kult där de har sin mening. Emellertid hade forskarna ett behov av att sortera det
rikhaltiga mönstret av själar och därvid föll de tillbaka på Tylor. Han hade angivit två rötter
till själstrons uppkomst och även karakteriserat den föreställning som i respektive fall blev
resultatet. Det ena är själen som livgivare, den faktor som skiljer en levande kropp från en
död. Det andra är själen som självständig i drömmar, visioner och i dödsriket. Detta fick nu
bli två huvudtyper av själ, en kroppssjäl och en frisjäl. Dessa preciserades till karaktär och
förmågor och därpå inträffade det som brukar hända med idealister. Forskarna började själva
tro på sina uppställda begrepp, och när det undersökta materialet inte uppvisade de rätta
dragen, ansåg de på fullaste allvar att detta berodde på en brist hos materialet, eller att det var
en brist hos de människor som inte haft de rätta föreställningarna. Ty frisjäl och kroppssjäl var
fastställda och på sin höjd kunde de modifieras i underkategorier. De olika föreställningarna
kan då indelas i blodsjäl, hjärtsjäl, bensjäl, skuggsjäl, jagsjäl, tankesjäl, drömsjäl och själar för
speciella tillfällen. Dessa grupperas sedan efter utvecklingslinjer och grundmönster.
Det hela gör naturligtvis ett egendomligt intryck. Vid läsningen av sådana schematiseringar 1
blir intrycket alltmer förvirrande, och eftersom man själv till sist inte kan hålla reda på hela
uppsättningen måste man bli oerhört imponerad vid tanken på de människor som ledigt
hanterat hela det komplicerade systemet. Vid den tjugonde speciella själen börjar man
misstänka att allt inte står rätt till. Hur ska detta material behandlas?
Typiskt för framställningar av denna typ är att de endast ägnar ett förstrött intresse åt den
tillvaro dessa så rikt själs-utrustade varelser lever i. I stället selekteras själsföreställningarna ut
och man strävar att samla material från ett så stort område som möjligt.
För att finna en struktur i denna mångsidighet måste man ställa den i relation till den
omgivande föreställningsvärlden och dess grunder i människors sätt att leva sina liv.
Själsföreställningar kan inte sägas uppkomma ur spekulationer rätt och slätt, utan ur det sätt
på vilket människor upplever sin tillvaro, samhörigheten med de döda, livskraften och den
psykiska och intellektuella kapaciteten i kommunikation mellan människor och med högre
makter. Själsföreställningarna är inte konstanta utan aktualiseras vid särskilda tillfällen, som
då också säger något om deras grunder. Två olika beteckningar för själ behöver inte betyda
två själar utan endast skilda funktioner i skilda sammanhang. Exempelvis har inte människor
en viss form av dödstro, för att de spekulerat ut en själ efter döden. I stället formas denna
själsföreställning utifrån en upplevelse av att de döda på något sätt ”finns kvar” med grund i
släktkänsla, vördnaden för äldre, det invanda mönstret av relationer till den som plötsligt
försvunnit osv.
Att människans själsfunktioner benämns med olika namn som flera ”själar”, kan förstås
utifrån konkreta sammanhang och denna mångsidighet utesluter inte en bakomliggande enhet.
Detta mönster får ses i likhet med uppfattningar av enhet och mångfald i gudsföreställningar.
Man kan inte vänta sig att själsfunktionernas relationer till varandra ska följa ett logiskt
konsekvent mönster.
Själsföreställningar har en särskild anknytning till döden och utformas då i enlighet med
föreställningarna om de dödas tillvaro. Själen tänks ju många gånger leva i ett dödsrike och
detta innebär inte så mycket att den enskilde hoppas leva vidare, utan utgår snarast från tanken
att de döda som man minns, finns någonstans. Människan blir efter död och begravning en
slags andevarelse i dödsriket utrustad med särskilda egenskaper och med relationer till de
1
Se exempelvis A. Hultkrantz, Conceptions of the soul among North American Indians. Doktorsavhandling,
Stockholm 1953.