Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

107
paradiset, vilket skildras som en ljuvlig lustgård: ”Där få de vila på guldstickade troner mitt
emot varandra, medan evigt unga svenner kretsa omkring ibland dem med skålar, krus och
bägare med flödande dryck varav de ej få huvudvärk eller bedövas, med frukter, som de skatta
högt, och kött av fågel, som de önska sig, så ock mörkögda tärnor till lön för vad de gjorde.
Där skola de ej få höra fåvitskt tal eller förebråelser, utan fridfullt, ja fridfullt tal.” (Sura 56).
Detta är de särskilt utvaldas paradis, de s. k. föregångsmännen. De rättfärdiga som vid domen
får gå till höger kommer till paradisiska trädgårdar, medan de otrogna ”som hållit sanning för
lögn” får gå till vänster till ett helvete vars fasor utformats efter öknens plågor. Inspirationen
till denna materialistiskt utformade hinsides värld har Muhammed fått från de syriska kristnas
skildringar, men den har också sin utgångspunkt i ett tänkande för vilket den asketiska
fientligheten mot det kroppsliga livet är främmande. Muhammed varnade för ett utsvävande
liv, men manade samtidigt sina trogna att uppskatta livets glädjeämnen som gåvor från Allah.
Han hade ingen ”påle i köttet” och uppfattade vare sig det sinnliga eller ens det sexuella som i
sig syndigt. Hans uppskattning av kvinnor och hans många hustrur har varit en av huvudpunkterna
för den sexual- och kvinnofientliga kristendomens angrepp på islam. Frånsett att
Muhammed tog sig fler hustrur än de fyra, som sattes som gräns för den vanlige muslimen,
levde han dock ett avsevärt enklare livs än vad hans ställning gav honom möjlighet till, även
om det var långtifrån tagelskjortor, vatten och bröd. Det var först senare islam fann
asketismens port till den religiösa upplevelsen.
Inriktningen på den nära förestående domedagen är en följd av den första tidens brytningsperiod
och liksom inom kristendomen förskjuts perspektivet på framtiden parallellt med att
religionen uppnår en etablerad ställning i samhället och grunden för ett betonande av uppbrott
försvinner. Dess funktion blir att förlägga människornas strävan till en hinsides värld av straff
och belöning.
Den andra pelaren, bönen, är den dagliga gärning varmed den troende uttrycker sin underkastelse
under Allah. Genom att den förrättas gemensamt markerar den också sammanhållningen
inom det islamska samfundet. Före brytningen med judar och kristna betraktade
Muhammed Jerusalem som världens religiösa centrum och vid bönen vände man sig därför i
riktning mot Jerusalem. För islam får i stället Kaba i Mekka ställningen som den centrala
helgedomen, även om Jerusalem förblir en helig ort även för araber vilket ytterligare
understryks då Jerusalem blir en arabisk stad. Själva böneritualen hade också judisk förebild,
men antog efterhand för islam säregna former. Den skall förrättas fem gånger dagligen med
trosbekännelse, knäfall och vidrörande av marken med pannan, lovprisningar och koranrecitationer.
Bönetimmama utropas från minareten, det höga tornet på moskén och bönen leds
i allmänhet av en iman (böneledare). Orienteringen mot Mekka markerar även hela den
islamska världens enhet. Den betydelse fastställandet av riktningen mot Mekka hade kom
faktiskt att bidra till geografins utveckling i den arabiska vetenskapen. Det räknas som förtjänstfullt
att förrätta bönen i en moské, men detta är inte något krav. Till fredagens middagsbön
hör en predikan, men den kultiska apparaten är enkel och har aldrig krävt ett omfattande
prästerskap som inom kristendomen. Den skatt som ovan omtalats att de islamska erövrarna
uttog är den tredje pelarens allmosa, jämförlig med det tionde som erlades inom den kristna
kyrkan. Från början var allmosan även här en frivillig gåva som förvandlas till en religiös och
social institution. Koranen uppmanar de troende att ge allmosa till släktingar, faderlösa,
fattiga, tiggare, resande och till friköpande av slavar. Här finns ganska mycket av den
traditionella släktmoralen, trots att själva idén om allmosegivandet är hämtad från judendomkristendom.
Det är en social barmhärtighetsgärning och en religiös merit. Man ska ge till
Guds ära och inte till människors. I det utvecklade samfundet får allmosan en ekonomisk