Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

89
Babylonier
Landet och erövrarna
Tvåflodslandet eller Mesopotamien som var grekernas beteckning på Eufrat-Tigris-området,
blev liksom Nildalen tidigt säte för en flodkultur. Flodområdet från Mindre Asiens bergland
och över slätterna ner till utloppet i Persiska viken har emellertid inte Egyptens geografiska
slutenhet. Det har därför varit mer utsatt för förändringar, både vad gäller flodernas lopp, som
inte har Nilens regelbundenhet, och vad gäller den kulturella historien. Nya folkslag har trängt
in över landet och etablerat sig som härskare samtidigt som de anammat och fört vidare den
redan befintliga kultur, som mötte dem. Kampen om överhöghet fördes inte bara mellan
städer utan även mellan folkslag med olika kulturell bakgrund, vilket orsakat en större
splittring även om landets kultur i historiens långa perspektiv företer en viss enhetlighet. De
yttre motsättningarna har utövat ett tryck genom upprepade krig och sammanstötningar med
kringboende folk. Strävan att etablera riken med en stark centralmakt ledde till öppna
konflikter, omvälvningar och maktförskjutningar.
Det härskande skiktet satt inte så säkert i sadeln och dess dominans över folkets liv och tankar
kunde inte bli enhetlig och total. Religionen som samhällets ideologi blir därigenom
sammansatt och motsägelsefull. Den rymmer öppna frågeställningar, dvs. en problematik som
inte slätas över och skjuts undan. Det finns en inriktning på det mänskliga livets mening och
tillvarons ondska, som slår över i pessimism och magiska bruk. Gudarna är på en gång mer
mänskliga och mer oberäkneliga än de egyptiska.
Dessa religionens särdrag får ses i sammanhang med den växlingsfyllda politiska historia som
utmärker området. Flodlandets kultur byggdes upp av krigiska invandrarfolk under ständiga
inre maktstrider. Historien är mer landets än ett folks historia, eftersom de dominerande
folken växlar. Babylonierna, dvs. det folk vars härskare residerade i Babylon och därifrån
styrde landet, var semiter liksom deras efterträdare assyrierna i Nineve. Grunderna till landets
kultur lades dock av sumererna som tydligen också var invandrare i landet, men vars ursprung
i övrigt är okänt. Redan kring 3000 finns de båda folkslagen i landet och maktkampen har
påbörjats i en tidig stadskultur. Sumererna utvecklade kilskriften, var de första att bygga upp
en politisk enhet och efterlämnade en rik skatt av kungakronologier, myter och hymner.
Semiterna byggde i flera avseenden vidare på den sumeriska grunden. Flera av gudarna har
både sumeriska och semitiska namn, myterna finns i skilda versioner på båda språken osv. I
denna högre värld avspeglas också maktförskjutningen mellan de olika folken som härskare. I
äldsta tid dominerar alltså sumererna vars riksbildningar låg i södra delen av flodlandet.
Efterhand uppnår semiterna en allt starkare position och efter en tid av växlande dominans,
främmande överfall och återhämtning kommer de att helt överflygla sumererna vilkas kultur
de delvis assimilerar.
Babyloniens maktcentrum ligger norr om sumerernas område och assyrernas riksstad Nineve
upp mot Mindre Asiens bergland. Liksom i Egypten kommer alltså den politiska tyngdpunkten
i området att flyttas från flodmynningen och uppför flodernas lopp.
Den sociala organisationen baseras på staden också sedan de från början självständiga
städerna slagits samman till större enheter. Liksom i Egypten konkurrerade de stora städerna
om hegemonin, men trycket från yttre fiender är påtagligt i Mesopotamien. Då och då drabbas
det mödosamt uppbyggda riket av främmande invasioner. Källorna berättar om städers förstörelse
och undergång i klagosånger, som tillskriver gudarnas vrede den olycka fiendens
ankomst medfört på samma sätt som Israel såg sin historia. Fiendeinvasionerna innebär också