Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

får ena halvan dana himmel, sedan Marduk skapat himlavalvet som ett fäste mot hennes
vatten och den andra halvan får förbli därnere, dvs. haysvattnet. Därpå bestämmer han
gudarnas platser och gör stjärnbilderna till deras avbilder.
92
”Han fastställde året och bestämde dess indelning
så att var och en av de tolv månaderna fick tre stjärnbilder.
När han hade fastställt årets dagar enligt stjärnbilderna,
placerade han Niburus band (djurkretsen) som mätare för dem alla.
På det att ingen måtte bli för lång eller för kort,
Och han utpekade platser för Enlil och Ea
Han skapade öppna portar på bägge sidor
Med starka lås åt öster och åt väster.
Och i mitten fäste han zenith.
Han lät månen skina klart och ställde vatten under dess herravälde
Han befallde månen att dväljas i natten och mäta tiden ...”
Slutligen förkunnar Marduk för Ea sin plan att skapa ”en sinnrik skapelse”, dvs. människan.
Kingu offras som ett försoningsoffer för det blodbad gudarna ställt till med på. sitt upphov.
Av Kingus blod danar Ea människan som får till uppgift att tjäna gudarna. Därefter upprättas
även människans förbindelse med gudarna genom uppförandet av Marduks tempel Esagila i
Babylon och instiftandet av dess riter.
Vart nyår firades en kultfest där denna myt reciterades och dramatiskt åskådliggjordes.
Höjdpunkten utgjordes av en förnyelse av kungens intronisation som Marduks
ställföreträdare. Avklädd sina kungliga insignier förs kungen av översteprästen inför Marduk
där han får böja knä och avlägga en negativ syndabekännelse. Prästen tilldelar honom en örfil
som tecken på hans ödmjukande inför guden. Därpå meddelas Marduks förlåtelse och löfte att
beskydda kungen som nu ikläds sin kunglighet på nytt. Därpå får han ett nytt slag för att
framkalla varsel. Tårar i kungens ögon tyder på att guden verkligen förlåtit och att ett gott år
är att vänta. Myt och kult går här samman i en upphöjelse av nationalguden och kungen, rikets
centralmakt. Skapelsens ordning är direkt förbunden med den sociala ordningen. Enuma elish
är en sen babylonsk nedteckning i denna version och visar ganska tydliga spår av ideologisk
bearbetning med syfte att framhålla kungamakten, dvs. Marduk. Han överordnas de gudar
som i andra källor framstår som de högsta, t. ex. Enlil och Ea. Anu är en skapargud i andra
sammanhang med sumeriska anor, vilken efter världens inrättande bestämt ödet och dragit sig
tillbaka till den högsta himlen Han har därför knappast någon plats i kulten, men förbinds i
allmänhet med ödet. Anmärkningsvärt är också att fruktbarhetens och kärlekens gudinna
Ishtar inte tilldelas någon roll i skapelsen. Hon var under olika namn (t. ex. Astarte) känd som
morgonstjärnans gudinna över ett mycket stort område. Det förhållandet att det i andra myter
är andra gudar som spelar huvudrollen visar inte bara att Enuma elish utsatts för ideologisk
bearbetning, utan också på världsuppfattningarnas sammansatta och motsägelsefulla karaktär.
Det mytologiska materialet följer många vägar och har många funktioner i en kultur. Enuma
elish har en kultiskt central ställning och en klart legitimerande funktion. Andra myter
försvinner ur de officiella texterna och lever vidare endast i en folklig kult och åter andra
flätas samman med centrala problemställningar och undergår en redigering som efterhand
förvandlar dem till mer av litteratur än av myt, fast man här i allmänhet inte har några fasta
kriterier för var man ska dra gränsen. Flodberättelsen ingår i bibeln i ursprungsmytologin som
ännu en skapelse. Det finns vissa paralleller till denna placering i gamla sumeriska källor, men
som den nu föreligger i fullständigt skick ingår den i en berättelse om människan och döden.