sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Sammanfattning 13
• hur normgivningsbestämmelser som skapar stabila och långsiktiga
förutsättningar för trossamfunden skall utformas,
• hur en ny rättslig form för trossamfund som tar stor hänsyn till trossamfundens
olika förhållanden och behov skall utformas, samt
• hur de framtida relationerna mellan staten och Svenska kyrkan skall
utformas.
Arbetet har utförts under perioden januari 1996 – mars 1997 och
betänkandet har överlämnats till kulturministern den 2 april 1997.
Religionsfrihet – utgångspunkt för reformen
Religionsfriheten beskrivs i svensk lagstiftning som en positiv
religionsfrihet, rätt att utöva sin religion, och en negativ, ingen är
skyldig att tillhöra något trossamfund och var och en har rätt till
utträde. Religionsfriheten kan inte begränsas. Religionsfriheten syftar
på det som är specifikt för religionen – att ensam eller tillsammans
med andra utöva sin religion. Övriga moment i religionsutövning är
närmast att betrakta som utflöden av andra friheter, som förenings- och
mötesfrihet. Dessa kan begränsas enbart i vissa speciella situationer,
och det får enbart ske för att tillgodose ändamål som är godtagbara i
ett demokratiskt samhälle.
Religionsfriheten gäller för såväl enskilda som för trossamfund.
Regeringsformen (2 kap. 23 §) och Europakonventionen medför att det
inte är möjligt att utestänga något trossamfund från det nya rättsliga
rum som skall skapas. Inget trossamfund skall tvingas byta rättslig
form och en begränsad reglering av trossamfundets Svenska kyrkans
förhållanden strider inte mot religionsfriheten eftersom den bygger på
Svenska kyrkans egen självförståelse som den önskar få uttryckt i lag.
Enligt regeringsformen innebär religionsfriheten en frihet att ensam
eller tillsammans med andra ut öva sin religion utan inskränkningar
från det allmännas sida. Genom religionsfrihetslagen definieras begreppet
trosamfund som en sammanslutning för religiös verksamhet, vari
ingår att anordna gudstj änst. Denna sammanslutning får emellertid inte
förmåga att som sådan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.
Gemenskapen blir med andra ord inte utan vidare en juridisk person.
För att kunna handha sina övriga angelägenheter i samhället behöver
ett trossamfund som regel den rättskapacitet som en juridisk
person har. Trossamfunden har därför ofta organiserat sig i former som
tjänar syftet att ge dem sådan rättskapacitet.