sou 1997 41 - Regeringen
sou 1997 41 - Regeringen
sou 1997 41 - Regeringen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
62 Bakgrund SOU <strong>1997</strong>:<strong>41</strong><br />
exempelvis äktenskapsmål, dels såsom forum för frågor angående<br />
gudstjänstordning, kyrkobruk m.m. Något stöd i lag fanns dock inte för<br />
verksamheten och den fick inte heller något officiellt erkännande från<br />
statsmakterna. Likväl hänsköt dessa vid ett flertal tillfällen olika mål<br />
till rikskonsistoriet för avgörande. Vid enväldets införande upphörde<br />
verksamheten och Karl XI förbjöd år 1686 prästerna att om sig själva<br />
som riksdagsstånd använda benämningen rikskonsistorium.<br />
I 1686 års kyrkolag fanns bl.a. detaljerade regler för tillsättning av<br />
kyrkliga ämbeten, vilka gav konungen ett avgörande inflytande i fråga<br />
om alla viktigare tjänster. Enligt domkapitelförordningen från år 1687<br />
var det dessutom konungen som slutligt avgjorde mål som gällde "vår<br />
rätta lära och religion, en prästmans ämbete uti lärande, predikande och<br />
gudstjänstens förrättande". Konungen kunde därvid förordna "som Vi<br />
finna rättvist och sakens beskaffenhet fordrar". Domkapitelförordningen<br />
angav vidare hovrätten som forum för besvär i anledning av domkapitlens<br />
resolutioner, utslag och domar på övriga områden.<br />
Den lutherska enhetskyrkan förblev orubbad också efter Karl XII:s<br />
död och upphörandet av det kungliga enväldet. Liksom konungen tidigare<br />
hade varit, blev riksdagen under frihetstiden inte bara statens utan<br />
också kyrkans högsta myndighet. Vid denna tid fattades alla riksdagsbeslut<br />
enligt majoritetsprincipen, utom såvitt avsåg "riksens ständers<br />
frihet samt vart och ett stånds välförvärvade privilegier", där enighet<br />
krävdes. Eftersom varje stånd hade en röst, kunde beslut i kyrkliga<br />
angelägenheter fattas mot prästeståndets mening; något som också inträffade<br />
vid flera tillfällen.<br />
I praktiken kom dock prästeståndets uppfattning att av helt naturliga<br />
skäl få särskild betydelse när det gällde frågor om religionen och kyrkan.<br />
Vid frihetstidens början återupptog dessutom prästeståndet sin<br />
verksamhet som centralt organ för kyrkoväsendet. Detta kom bl.a. till<br />
uttryck i de cirkulär som ståndet från och med 1723 års riksdag<br />
började utsända. I dessa utfärdades råd och anvisningar till domkapitlen<br />
och gavs för prästerna normerande tolkning av kyrkliga stadgar och<br />
förordningar. Denna verksamhet pågick ända till dess ståndsriksdagen<br />
upphävdes.<br />
En utveckling mot något som kan liknas vid religionsfrihet tog sin<br />
början under första hälften av 1700-talet. Av framför allt ekonomiska<br />
skäl tillerkändes invandrade reformerta hantverkare viss begränsad religionsfrihet<br />
år 1724. Samma skäl låg bakom den förordning som utfärdades<br />
år 17<strong>41</strong>, vilken gav alla invandrade reformerta och anglikaner<br />
rätt till fri religionsutövning. Genom 1781 års s.k. toleransedikt tillerkändes<br />
alla invandrade utlänningar med annan kristen tro rätt att
Change language