sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Nuvarande förhållanden 165
9.2 Demokrati och ämbetsförvaltning
Som framgått av den historiska översikten växte sockenstämman fram
under medeltiden när den kyrkliga organisationen utvecklades. Delaktigheten
var tydlig på det lokala planet. Sockenstämman representerar
således ett embryo till senare tiders lokala självstyrelse och beslutsorganisation.
När sockennämnder utvecklades år 1843 för övriga kommunala
verksamheter påbörjades uppdelningen av socknen i en
borgerlig kommun och en kyrklig församling med kommunal status.
Den svenska demokratin har fortsatt sin utveckling under de senaste
100 åren. På område efter område har demokratin fått genomslag.
Kyrkolagen är till stor del präglad av bestämmelser som ger uttryck
för Svenska kyrkans demokratiska uppbyggnad, vilka i fråga om den
lokala nivån dessutom står i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser för de borgerliga kommunerna. Den grundläggande
bestämmelsen i ämnet finns i 2 kap. 2 § första stycket
kyrkolagen:
Genom sina församlingar upprätthåller Svenska kyrkan en på demokratisk
grund uppbyggd riksomfattande verksamhet.
I kyrkan förenas av tradition två former för ansvarstagande, den
kyrkliga ämbetsförvaltningen och den folkligt demokratiska styrelseformen.
Denna organisationsprincip har under senare decennier benämnts
den dubbla ansvarslinjen. I förarbetena till 1988 års församlingslag
(prop. 1987/88:31 s. 82) uttalades i fråga om den dubbla ansvarslinjen
följande.
Den innebär en "kombination av prästerlig ämbetsförvaltning och
folkligt förankrad självstyrelse". Annorlunda uttryckt innebär den dubbla
ansvarslinjen att en demokratiskt uppbyggd församlingsorganisation
kombineras med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är underställt de
demokratiskt valda organen. Motiveringen är att evangeliet och
kyrkans lära inte är framsprungna ur en demokratisk process eller kan
ändras enligt vanliga demokratiska spelregler.
Det framhölls också att principen hade starkt stöd i den kyrkliga
opinionen och att det anses väsentligt för evangelieförkunnelsens frihet
att prästen i sin ämbetsutövning inte är underställd församlingen och
dess organ.
Ämbetsförvaltningen representerar kyrkans förkunnelsetradition med
rötter tillbaka till urkyrkan. Genom antagning, avläggande av
vigningslöften och vigning av biskop har ett särskilt ansvar lagts på