sou 1997 41 - Regeringen

122 Nuvarande förhållanden SOU 1997:41
Med den ökning av antalet trossamfund som är verksamma i landet
har problemen blivit alltmer påtagliga. Vissa trossamfund har i enlighet
med sina traditioner en självbild som inte naturligt kan kombineras
med de tillgängliga associationsformerna. Med en kyrkosyn där
betoningen på ämbetsbärarna är stark – främst biskopar samt påve eller
patriark – och där strukturen i övrigt är hierarkiskt uppbyggd, passar
den svenska föreningsmodellen dåligt. Vissa trossamfund har därför
funnit det nödvändigt att använda stiftelseformen.
Andra trossamfund, även bland frikyrkorna, har på motsvarande sätt
en struktur med omfattande regelverk som inte utan problem kan
anpassas till strukturen hos den ideella föreningen.
Muslimska organisationer i Sverige har följsamt organiserat sig som
ideella föreningar med centrala organisationer och lokala föreningar.
I muslimska länder är individernas delaktighet omfattande, men
organisationen tar där inte fasta former på det sätt som behövt ske här
i landet. Vanligtvis är det en by eller ett grannskap som tillsammans
tar ansvaret för att bygga en lokal moské. Staten sänder sedan en
andlig ledare, en imam, till den lokala moskén och svarar också
huvudsakligen för finansieringen av dennes tjänst. Någon juridisk
person i svensk mening formas normalt inte, men den folkliga
förankringen och delaktigheten är stor. Den religiösa verksamheten
avgränsas inte heller från andra delar av samhällslivet och den lokale
imamen är ansvarig såväl för religiösa ritualer – t.ex. religiöst korrekt
slakt, halalslakt – som för vissa av samhällets domar- och medlarfunktioner.
Medlems- eller tillhörighetsbegrepp för den religiösa tillhörigheten
går inte att skilja från kulturtillhörigheten eller den nationella
identiteten.
Buddhistiska organisationer skiljer sig i hög grad från dem vi är
vana vid i den kristna kulturen. I flera buddhistiska kulturer finns inga
medlems- eller tillhörighetsbegrepp. Religionen utövas främst av munkar
eller nunnor och det finns exempel där redan en enda nunna kan
betraktas som ett trossamfund med ett specifikt uppdrag: att bygga ett
tempel och erbjuda buddhister, och alla andra som vill delta, en plats
för andliga övningar. Nunnan får enligt sin tro bara leva på gåvor som
lämnas frivilligt till henne och hennes privata liv går inte att särskilja
från trossamfundets.
Vid sidan av de stora världsreligionernas trossamfund finns det
andra organisationer som inte lika självklart kan uppfattas som trossamfund.
Successivt har andra trossamfund vid sidan av Svenska kyrkan getts
olika former av erkännande från statens sida. Så har numera t.ex. åt-