sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Tystnadsplikten 227
själavård skulle innebära en klargörande precisering. Det kan påpekas
att den föreslagna ändringen har fått stöd även av Katolska
biskopsämbetet, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund och
Sveriges frikyrkosamråd.
Med enskild själavård avses själavårdande samtal som sker under
avskildhet i ett personligt möte mellan en präst och en enskild person
(eller flera personer med ett gemensamt problem).
Vi anser att begreppet enskild själavård skulle innebära en
precisering av vittnesförbudets omfattning. Mellan enskild och allmän
själavård kan man dra tydliga gränser. Om begreppet införs bör det
kunna skapa ökad klarhet när samtalet med en präst sker inom ramen
för ett arbetslag, t.ex. inom sjukvården eller i samband med telefonjourverksamhet.
Därmed skulle vidare klarläggas att vittnesförbudet
även skulle kunna omfatta uppgifter som erfarits vid brevväxling. Det
borde också kunna bidra till att det blir naturligt att samtalets karaktär
och därmed omfattningen av vad som inte får yppas inför domstol och
andra myndigheter klargörs mellan prästen och den enskilde innan
samtalet inleds.
Mot denna bakgrund anser vi att vittnesförbudets omfattning skall
gälla för sådana uppgifter som en präst eller liknande befattningshavare
erfarit under bikt eller enskild själavård.
När det gäller vittnesförbudets utsträckning i tiden är det självklart
att några begränsningar inte kan finnas. Vittnesförbudet skall, som i
dag, vara livslångt. Detta bör framgå av bestämmelsen.
Det har inte legat inom ramen för vårt uppdrag att behandla frågan
om eventuella undantag från vittnesförbudet.