sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Bakgrund 55
landskapslagarna innehöll bestämmelser som i större eller mindre grad
gav församlingen rätt att själv välja präst. Det skall dock framhållas att
landskapslagarna inte innehöll någon fullständig reglering av kyrkans
förhållanden. När en landslag utarbetades i mitten av 1300-talet som
skulle ersätta de olika landskapslagarna, var det meningen att den
skulle inbegripa en kyrkobalk. Kyrkliga företrädare framförde
emellertid så starka protester mot ändringar som stred mot den
kanoniska rätten och gällande kyrkliga stadgar samt erhållna privilegier,
att varken Magnus Erikssons landslag av år 1350 eller
Kristoffers landslag av år 1442 kom att innehålla någon kyrkobalk.
Följden blev att Upplandslagens kyrkobalk fungerade som rättskälla,
vid sidan av den kanoniska rätten, under hela den senare delen av
medeltiden.
Den svenska sockenindelningens uppkomst är delvis höljd i dunkel
och det råder olika uppfattningar om dess beroende av kyrkans organisatoriska
uppbyggnad. I vart fall inom vissa delar av landet torde det
ha funnits en äldre indelning för kult och rättsvård, vilken kyrkan övertog.
Den kristna socknen blev det område, vars befolkning sökte sig till
samma kyrka. Sockenindelningen var, med undantag för övre Norrland,
i huvudsak genomförd redan vid 1300-talets början. Socknens kyrka
skulle enligt landskapslagarna byggas av socknens bönder efter tillstånd
av biskopen. Till kyrkan skulle läggas viss egendom till kyrkans och
prästens underhåll. De skulle dessutom utrusta kyrkan med sådant som
behövdes för gudstjänsten innan de kunde begära att biskopen skulle
viga kyrkan och förse dem med en präst. – Den ekonomiska
förvaltningen av sockenkyrkan ombesörjdes av lekmän, ”kyrkovärjarna”
(ursprunget till vår tids kyrkvärdar), vilka enligt yngre
Västgötalagen skulle vara två ”och prästen den tredje”. Biskopen
utövade dock den yttersta kontrollen av sockenkyrkans egendom. Utan
dennes medgivande fick inget säljas eller skiftas. Den andliga ledningen
i socknen låg helt i sockenprästens hand.
Stiftens biskopar tillsattes i början av medeltiden av kungen med
visst medinflytande för stiftsinnevånarna. Denna ordning stod emellertid
i strid med kanonisk rätt och sedan domkapitel successivt införts
i de svenska stiften under 1200-talet, blev den kanoniska ordningen
bestämmande även i Sverige. Biskopen kom således att utses av domkapitlet,
vilket bestod av präster med ansvar för domkyrkans gudstjänstliv
och prästutbildningen. Domkapitlets val skulle bekräftas av
påven varefter den valde vigdes av kyrkoprovinsens ärkebiskop. – Ledningen
i stiftet utövades av biskopen ensam. I viktigare frågor skulle
denne dock inhämta domkapitlets råd. Domkapitlen hade som främsta