sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Bakgrund 67
Kyrkoherden skulle vara självskriven ordförande i den kyrkliga
stämman, medan den borgerliga stämman själv skulle välja sin ordförande.
Delningen i kyrkligt och borgerligt underströks dessutom av
att "främmande trosbekännare" och de som utträtt ur Svenska kyrkan
inte fick delta i kyrkostämmans överläggningar eller beslut. Kyrkorådet
blev kyrkostämmans verkställande och förvaltande organ. Det behöll
dessutom sitt tidigare ansvar för kyrkotukten inom församlingen.
Ärenden rörande folkundervisningen lades under ett särskilt skolråd,
vilket dock kunde förenas med kyrkorådet. I båda dessa råd var kyrkoherden
självskriven ordförande.
Inrättande av ett allmänt kyrkomöte
Under 1800-talets första årtionden började lämpligheten av att kyrkliga
angelägenheter skulle avgöras i riksdagen att ifrågasättas och det väcktes
förslag om att kyrkan skulle få en egen representation vid sidan av
riksdagen. I det förslag till kyrkolag som lades fram år 1846 behandlades
frågan, men förslaget genomfördes inte.
Riksdagen beslutade i slutet av 1850-talet om inrättande av ett
kyrkomöte med rådgivande befogenhet, vilket skulle sammanträda på
konungens kallelse. Kungl. Maj:t vägrade emellertid av formella skäl
att stadfästa beslutet.
När så arbetet pågick med den representationsreform som genomfördes
år 1864 och som innebar att ståndsriksdagen ersattes av en
tvåkammarriksdag, aktualiserades tanken på ett allmänt kyrkomöte
ånyo. Reformen innebar att prästeståndet, som under lång tid utgjort en
del av folkrepresentationen, skulle upphöra att existera. För att tillgodose
kyrkans behov att vara företrädd i kyrkolagsarbetet m.m., inrättades
år 1863 det allmänna kyrkomötet. De grundlagsändringar som
var nödvändiga fastställdes slutligt år 1866.
Det allmänna kyrkomötet skulle, enligt kyrkomötesförordningen,
bestå av 30 präster, bland vilka biskoparna var självskrivna, och 30
lekmän. Kyrkomötet skulle sammanträda på konungens kallelse minst
vart femte år. Ärkebiskopen var mötets självskrivna ordförande. Be
Genom 1866 års grundlagsändringar gavs det allmänna kyrkomötet
dessutom ett inflytande i fråga om kyrkolag genom att dess samtycke
skulle krävas för att stifta, ändra eller upphäva sådan lag. Vidare gavs
kyrkomötet en vetorätt i fråga om ändring eller upphävande av
prästerskapets privilegier. I sammanhanget bör framhållas att det rådde
osäkerhet om vilka författningar som var av kyrkolags natur och därför