sou 1997 41 - Regeringen

186 Organisatorisk uppbyggnad SOU 1997:41
staten. I dag framgår kyrkomötets normgivningskompetens av bestämmelserna
i 29 kap. 12-13 §§ kyrkolagen. Innehållet i dessa
bestämmelser har beskrivits i avsnitt 9.1. Kyrkomötets uppgifter
regleras i 29 kap. 10-11 §§. Där framgår att kyrkomötet skall behandla
ärenden som riksdagen eller regeringen överlämnar, kyrkliga ärenden
som väcks genom motion av någon av kyrkomötets ledamöter eller av
den som innehar en biskopstjänst samt ärenden som väckts av ett organ
som enligt lag har tillsatts av kyrkomötet. Kyrkomötet får besluta i
frågor som anges i grundlag eller någon annan lag. Vidare får
kyrkomötet besluta om yttranden och framställningar till regeringen.
En grundtanke i reformen om ändrade relationer mellan staten och
Svenska kyrkan är att Svenska kyrkan skall bli ett eget rättssubjekt,
som självständigt kan reglera sina angelägenheter. Det får till följd att
normgivningskompetens inte längre kommer att delegeras från riksdagen
till kyrkomötet. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att
slå fast att kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Vi
föreslår därför att en bestämmelse som uttrycker detta skall ingå i
lagen om Svenska kyrkan. Av en sådan bestämmelse följer också att
kyrkomötet företräder trossamfundet Svenska kyrkan.
Enligt 1995 års kyrkomöte har Svenska kyrkan på nationell nivå att
“ta ansvar för sina gemensamma angelägenheter i fråga om information,
utbildning, normgivning, samråd och ekumeniska relationer liksom
när det gäller att vara kyrkans gemensamma röst och företräda
henne inför samhället i stort" (2KL 1995:1 s. 32).
Eftersom kyrkomötet anges som högsta beslutande organ är
församlingar och stift skyldiga att följa de beslut som kyrkomötet
fattar. Därmed hålls också rättssubjektet Svenska kyrkan samman.
Kyrkomötet kommer liksom i dag att närmare ange vad det innebär att
Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund samt besluta
om gudstjänster och kyrkans böcker. En ny och grundläggande uppgift
för kyrkomötet blir att besluta om och utveckla det kyrkliga regelsystemet,
dvs. inomkyrklig normgivning. Kyrkomötet lär vidare ha att besluta
om verksamheten på nationell nivå.
Med hänsyn till det tydliga sätt på vilket församlingarnas och
stiftens grundläggande uppgifter har angetts, är det inte nödvändigt att
i detalj precisera vad kyrkomötets kompetens omfattar. För att trygga
den lokala och regionala självstyrelsen för framtiden är det däremot av
största vikt att det klarläggs att kyrkomötet inte får besluta i sådana
enskilda frågor som faller inom församlingarnas och stiftens ansvarsområden.
Detta måste komma till uttryck i lagen. Av en sådan bestäm-