sou 1997 41 - Regeringen
sou 1997 41 - Regeringen
sou 1997 41 - Regeringen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
SOU <strong>1997</strong>:<strong>41</strong> Bakgrund 63<br />
bilda församlingar med egna kyrkor och präster. I 1782 års judereglemente<br />
gavs liknande, men något mera begränsade, rättigheter för<br />
mosaiska trosbekännare. Dessa kom sedan att förbättras för de mosaiska<br />
trosbekännarna genom en förordning år 1838, vilken ersatte<br />
1782 års reglemente. För svenskar i allmänhet kvarstod dock det tidigare<br />
tvånget, men genom upplysningstidens ändrade syn på kristendomen<br />
började det alltmer förlora sin betydelse.<br />
2.1.5 Enhetskyrkans upplösning<br />
Genom 1809 års regeringsform borttogs den bestämmelse om religiös<br />
enhet som funnits i tidigare regeringsformer. I stället infördes den<br />
berömda 16 § med dess ord om samvetsfrihet på det religiösa området.<br />
Bestämmelsen hade följande lydelse.<br />
Konungen bör – – – ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan<br />
skydda var och en vid fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom<br />
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.<br />
Bestämmelsen gällde inte bara inflyttade utlänningar utan också svenskarna<br />
själva. De skulle visserligen som förut bekänna den evangelisklutherska<br />
tron och uppfostra sina barn i denna. Men alla skulle få utöva<br />
sin religion fritt, utan att tvingas till exempelvis kyrkogång och nattvardsfirning.<br />
Under upplysningstiden innebar begreppet religionsfrihet<br />
just denna frihet. Det var först senare under 1800-talet som rätten att<br />
själv välja sin religion på allvar blev aktuell i debatten.<br />
Även om bestämmelsen om fri religionsutövning antyder en uppluckring<br />
av den rådande enhetsdoktrinen, gav 1809 års regeringsform<br />
en tydlig bild av statens inställning i konfessionellt hänseende.<br />
Konungen, statsråden, ämbetsmännen och domarna var alla tvungna att<br />
bekänna sig till den evangelisk-lutherska läran. Bestämmelsen ledde<br />
inte heller till någon förändring av statens förhållande till kyrkan.<br />
Konungen var liksom tidigare kyrkans högsta myndighet och hans rätt<br />
att ensam styra riket sträckte sig också till kyrkan. Alltjämt var det konungen<br />
som tillsatte vissa särskilt viktiga kyrkoherdetjänster. Domkapitlen<br />
gavs dock ett visst inflytande även vid tillsättningen av dessa<br />
kyrkoherdar. Beträffande ärkebiskop och övriga biskopstjänster var konungen<br />
tvungen att utnämna en av tre föreslagna. Denna ordning hade<br />
börjat tillämpas redan år 1720 och i princip är det samma ordning som<br />
alltjämt tillämpas.
Change language