sou 1997 41 - Regeringen

72 Bakgrund SOU 1997:41
trossammanslutningar inom Svenska kyrkan var inte längre berättigad.
Vissa rättsregler avseende båda typerna borde införas men de kunde
blott bli mycket allmänt hållna. I stor utsträckning skulle praxis få bli
vägledande. Ingen sammanslutning skulle dock få ha strängare regler
än Svenska kyrkan i fråga om utträde och ingen medlem skulle vara
skyldig att betala några avgifter efter utträdesdagen. Medlemskap i
trossamfund skulle antecknas i kyrkoböckerna efter årligen lämnade
uppgifter från dessa samfund. Det skulle vara en uppgift för Kungl.
Maj:t att bedöma vilka sammanslutningar som skulle betraktas som
trossamfund och därmed vara skyldiga att lämna uppgifter om medlemskap.
Några bestämmelser om denna prövning fanns inte i förslaget.
Enligt uttalande i motiven förutsatte kommittén att som regel
trossamfunden skulle göra framställning till Kungl. Maj:t och visa upp
de handlingar som kunde vara av betydelse. Varje fristående församling
skulle anses som ett trossamfund eller trossammanslutning. Rätt
till offentlig religionsutövning skulle emellertid inte bero av något
erkännande. Kommittén föreslog dessutom att förbudet mot utträde ur
de mosaiska församlingarna skulle upphöra.
Religionsfrihetslagen
Den 1 januari 1952 trädde religionsfrihetslagen (1951:680) i kraft. Den
ersatte 1873 års förordning om främmande trosbekännare och deras
religionsövning. Den nya lagen innehöll allmänna principstadganden
om den religiösa friheten samt närmare regler för medlemskapet i
Svenska kyrkan.
Religionsfrihetslagen slog bl.a. fast den positiva religionsfriheten,
dvs. rätten för var och en att fritt utöva sin religion, att delta i religiösa
sammankomster och att sammansluta sig med andra för religiös
gemenskap samt att anordna offentliga gudstjänster. Den positiva religionsfriheten
fick bara begränsas om religionsutövningen störde
samhällets lugn eller åstadkom allmän förargelse. I fråga om offentliga
gudstjänster gällde samma begränsningsmöjligheter som för allmänna
sammankomster i övrigt. I den nya lagen uttalades också att ingen
skulle vara skyldig att tillhöra ett trossamfund. Denna föreskrift brukar
benämnas den negativa religionsfriheten.
De förhållandevis utförliga medlemskapsregler avseende Svenska
kyrkan som infördes återspeglade i princip bara den praxis som tilllämpades
vid tidpunkten för lagens tillkomst. Som en grundläggande
regel gällde att barn följde sina föräldrar och därmed blev medlemmar