sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Bakgrund 97
i Sverige har i två fall ansetts behörig att klaga till Europakommissionen.
Det ena fallet handlade om ett ingripande enligt lagen om
otillbörlig marknadsföring mot annonsering avseende försäljning av ett
instrument (den s.k. E-metern) som uppgavs ha speciella egenskaper
och som spelade en viss roll i religionsutövningen. Kommissionen
ansåg att annonsen hade ett kommersiellt inslag och att de formuleringar
som hade angripits av Marknadsdomstolen föll utanför
tillämpningsområdet för artikel 9 (rättsfallet X och Scientologkyrkan
mot Sverige). – I frågan om talerätt för det religiösa samfundet uttalade
att den var av uppfattningen att distinktionen "between the Church and
its members under Article 9 (1) is essentially artificial. When a Church
body lodges an application under the Convention, it does so in reality
on behalf of its members. It should therefore be accepted that a church
body is capable of possessing and exercising the rights contained in
Article 9 (1) in its own capacity as a representative of its members".
– Det andra fallet kom under kommissionens prövning sedan det
klagats på att Scientologkyrkan inte hade haft rätt att väcka enskilt åtal
för hets mot folkgrupp. Kommissionen avvisade klagomålet eftersom
rätten att föra civil- eller straffrättslig talan rörande hets mot folkgrupp
inte kunde anses som ett element av religionsfriheten (rättsfallet
Scientologkyrkan och 128 av dess medlemmar mot Sverige ).
I rätten till religionsfrihet ingår en rätt att fritt få utöva sin religion.
Artikel 9 nämner som former för religionsutövning gudstjänst,
undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
Samma rätt föreligger i fråga om icke-religiös trosuppfattning. I detta
sammanhang bör det påpekas att inte varje handling som motiveras
eller påverkas av en religiös (eller icke-religiös) trosuppfattning kan
betraktas som en form av utövning av denna religion eller tro (se t.ex.
Europakommissionens uttalande i rättsfallet Arrowsmith mot Storbritannien).
I Europadomstolens praxis har innehållet i artikel 9 egentligen bara
behandlats vid ett tillfälle, nämligen fallet Kokkinakis mot Grekland .
Kokkinakis, som tillhörde Jehovas vittnen, hade straffats för att ha
brutit mot ett förbud i grekisk lag mot s.k. proselytism, dvs. försök att
påverka annan person i dennes trosuppfattning genom erbjudanden om
förmåner eller med utnyttjande av dennes brist på erfarenhet eller
mognad. Kokkinakis hade uppsökt en kvinna i hennes hem och försökt
få henne att överge sin ortodoxa tro. Europadomstolen konstaterade att
artikel 9 innefattar en rätt att påverka andra genom religiös förkunnelse.
Domstolen gjorde dock ett förbehåll för speciella fall av obehörig
påverkan, särskilt sådan som utövas genom våld eller hjärntvätt,
men i Kokkinakis fall var det inte fråga om sådana otillåtna medel.
Även om det straff som Kokkinakis ådömts hade stöd i lag och var
avsett att skydda andras fri- och rättigheter, var det fråga om en oproportionerlig
inskränkning i rätten till religionsfrihet. Denna inskränkning
kunde därför inte anses nödvändig i ett demokratiskt
samhälle. Det förelåg således ett brott mot artikel 9.