sou 1997 41 - Regeringen

78 Bakgrund SOU 1997:41
Kyrkomötesreformen
Den 1 januari 1983 trädde kyrkomötesreformen i kraft. Den innebar
betydelsefulla förändringar dels av formerna för beslutande av lag på
det kyrkliga området, dels i fråga om fördelningen mellan riksdagen,
regeringen och kyrkomötet av befogenheten att meddela föreskrifter i
vissa kyrkliga ämnen, dels beträffande kyrkomötets organisation.
Beträffande ändringen av formerna för den kyrkliga lagstiftningen,
var syftet i första hand att anpassa reglerna om kyrkolagstiftning till
regeringsformens huvudprinciper om normgivning. Samtidigt betonades
emellertid vikten av att inte rubba förhållandet mellan staten och
kyrkan. Riksdagen blev i princip ensam lagstiftare på det kyrkliga
området. I fråga om föreskrifter om medlemskap i Svenska kyrkan
skulle dock krävas samtycke av kyrkomötet. Kyrkans möjligheter till
ett visst inflytande i övrigt kom till uttryck genom dels en grundlagsfäst
rätt för kyrkomötet att yttra sig i viktigare lagstiftningsfrågor, dels
ett särskilt skydd mot förhastade beslut i fråga om de mer grundläggande
föreskrifterna.
Samtidigt som det fastslogs att riksdagen ensam stiftar lag på det
kyrkliga området, öppnades en möjlighet för denna att överlämna åt
kyrkomötet att genom kyrklig kungörelse meddela föreskrifter i vissa
ämnen. Det var fråga om ämnen av sådan intern kyrklig natur som det
ansågs naturligt att kyrkan själv fick besluta om. – Regeringens
normgivningskompetens begränsades till att huvudsakligen omfatta dels
sådana områden där riksdagen bemyndigade regeringen att utfärda föreskrifter,
dels till frågor om verkställighet av lag.
Reformen innebar också att kyrkomötet genomgick väsentliga organisatoriska
förändringar. En grundläggande tanke var att ge
kyrkomötet en bredare förankring och en mer demokratisk uppbyggnad
än tidigare. De mest grundläggande reglerna om Svenska kyrkan som
trossamfund och om kyrkomötet infördes i lagen (1982: 942) om
Svenska kyrkan. Övriga lagbestämmelser angående kyrkomötet
placerades i en särskild författning, lagen (1982:943) om kyrkomötet.
Reformen medförde bl.a. att antalet ledamöter i kyrkomötet ökade från
96 stycken – 13 biskopar, 26 prästerliga ombud och 57 valda lekmän
från stiften – till 251 stycken valda ombud. För biskoparna föreskrevs
närvaroplikt och yttranderätt, men inte rätt att delta i besluten annat än
om de valts till ombud i kyrkomötet. Från 1991 års kyrkomöte har de
dessutom fått rätt att väcka motioner och lägga förslag i kyrkomötet.