sou 1997 41 - Regeringen

SOU 1997:41 Bakgrund 61
förlust av arvsrätt. Sistnämnda bestämmelse infördes också i 1734 års
allmänna lag.
Enhetstanken låg också bakom de religionsstadgar som utfärdades
under 1600- och 1700-talet och som efter hand skärpte bekännelsetvånget.
Som exempel kan nämnas Örebro stadga år 1617, som vid
stränga straff förbjöd svenskar att studera vid katolska högskolor och
katoliker riskerad dödsstraff om de vistades för länge i landet, samt
religionsplakaten år 1655 och år 1667, vilka bl.a. vände sig mot
villfarande sekter. Också 1726 års s.k. konventikelplakat vilade på enhetstanken.
Plakatet vände sig mot pietismen och förbjöd vid hot av
böter, fängelse eller landsförvisning, att "uti privata och enskilda hus
man- och kvinnokön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera,
skola hava frihet sig att samla och tillhopa komma, allt under
förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst". Enskild
husandakt var dock tillåten. Kulmen nåddes emellertid med 1735 års
religionsstadga, vilken var riktad mot radikalpietismen och gav
möjlighet att inskrida inte bara mot den som utspridde villfarande
meningar, utan även mot den som misstänktes hysa sådana.
En ny form av lagstiftning på det kyrkliga området infördes med de
privilegier som prästeståndet lyckades utverka år 1647 och som i
huvudsak bekräftades i samband med drottning Kristinas kröning år
1650. I dessa behandlades bl.a. prästernas ekonomiska förhållanden och
tillsättningsfrågor. Vidare blev församlingarnas självstyrelse för första
gången uttryckligen reglerad. Även efterföljande kungar stadfäste
privilegier för prästeståndet åren 1655, 1675 och slutligen 1723.
Under slutet av 1500-talet och första hälften av 1600-talet bildas
också ett antal s.k. icke-territoriella församlingar. För att tillgodose
språkliga minoriteters behov av att få evangelium förkunnat på sina
modersmål utfärdades kungliga privilegier för bl.a. finska och tyska församlingar.
Vidare inrättades det församlingar för krigsmaktens behov
och en särskild församling för hovet. Sistnämnda församlingar stod
utanför den kyrkliga organisationen och hörde närmast hemma under
konungens exklusiva beslutanderätt.
När det gäller den centrala kyrkostyrelsen, var det kungen som var
högsta myndighet i allt yttre. Något centralt kyrkligt organ fanns inte.
Efter år 1595 sammankallades inte längre några särskilda kyrkomöten.
Prästerna konstituerade sig i stället från och med 1611 års riksdag som
en särskild kyrklig representationsförsamling inom riksdagens ram och
fattade som sådan en rad beslut i kyrkliga angelägenheter. På 1620talet
antog prästeståndet benämningen consistorium regni, rikskonsistorium,
och framträdde i denna egenskap dels såsom överinstans i