Ladda ner - Vaasan yliopisto

120
ACTA WASAENSIA
litteratur och dess framträdande i förarbeten till vissa lagar 482 samt inom avtals- och
rättspraxis.
3.2.3. Allmän och snäv bemärkelse
I Finland är lojalitetsprincipen helt och hållet ett resultat av rättsvetenskapen och
rättspraxis. 483 Lojalitetsprincipens innehåll är vitt omfattande, och i rättsvetenskapen
har lojalitetsprincipen uppfattats som en av de allmänna privaträttsliga rättsprinciper
som kan tillämpas när rättsliga beslut görs. Lojalitetsprincipen kan förstås initialt på
två olika sätt. Enligt det ena synsättet som representeras av Taxell och Ämmälä är lo-
jalitetsprincipen en allmän beteckning för alla de skyldigheter som parter har gent-
emot varandra. 484 Enligt denna uppfattning framträder lojalitetsprincipen bl.a. i 33 §
lagen om rättshandlingar, enligt vilken rättshandling, som annars anses giltig, inte må
göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst är sådana, att det skulle strida
mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen. Lojalitetsprinci-
pen kan enligt detta synsätt omfattas även av bl.a. informationsskyldighet, medver-
kansskyldighet, reklamationsskyldighet och trohetsskyldighet. Man kan m.a.o. indela
lojalitetsprincipen i särskyldigheter. 485
Enligt det andra synsättet, som representeras främst av Muukkonen 486 särskiljs lojali-
tetsprincipen från andra skyldigheter t.ex. informationsskyldigheten och medverkans-
skyldigheten. Enligt detta snävare tolkningssätt separerar Muukkonen den allmänna
lojalitetsprincipen, som är i kraft såsom en allmän princip, från sådana specifika ut-
tryckliga normbaserade lojalitetsskyldigheter, som berör bl.a. advokater och bostads-
förmedlare. Muukkonen 487 hänvisar till att i vissa föreskrifter eller motsvarande be-
stämmelser, som grundar sig på lagstiftning förekommer ordet ”lojal” eller motsva-
rande. Lojalitetspliktens existens grundar sig således inte på ett enda uttryckligt lag-
482 I förarbetena till vissa andra lagar har hänvisats till lojalitetsskyldigheten såsom en allmän princip.
Se närmare KM 1969: A 25: 35, 45 och 47, som gäller arbetsavtalslagen, KM 1971: A 31: 83 som gäller
agentavtal, HE 71/1974: 11, där man stödde sig på den civilrättsliga principen, enligt vilken bägge
parter bör i sin verksamhet iaktta den andra partens intressen, RP 201/1991: 17, som gällde lagen om
handelsrepresentanter och promemoria i Finansministeriets arbetsgrupp 36/1997, som gällde beskattningsförfarande.
483 Se t.ex. Tolonen 2003: 188.
484 Se Taxell 1977: 148–155 och Ämmälä 1994: 3–4.
485 Se Mähönen 2001: 114–115.
486 Se Muukkonen 1993: 1032.
487 Se Muukkonen 1993: 1032.