Ladda ner - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 305
En problematik för sig utgör de situationer, där användaren utnyttjar ringtoner i sin
egen mobiltelefon. Ifall ringtonen hörs bara av användaren själv eller hans nära krets,
gäller frågan inte ett offentligt framförande eller tillgängliggörande för allmänheten av
musikaliska verk eller del av det. 1403 Med livserfarenhet kan konstateras, att det finns
användare som använder ringtoner i sin mobiltelefon med så högt ljud att alla perso-
ner i samma buss, tågvagn, restaurangsal eller föreläsningssal hör den. I rättspraxis
och -litteratur har ansetts att det är fråga om offentligt framförande av musikaliska
verk då man bl.a. kan höra det i bussar, taxin och restauranger. 1404 Offentligt har ett
sådant framförande ansetts vara, vars åhörare inte på förhand bestämts. 1405 Använd-
ningen av en rington med högt ljud på en allmän plats kan sålunda vara ett offentligt
framförande enligt 2 § 3 mom URL och ett tillgängliggörande av en del av verk för
allmänheten enligt 3 § 1 mom URL. Problematisk blir då frågan om ett hurudant för-
farande uppfyller kravet på god sed gällande namnangivelsekyldigheten. Analogistöd
kan sökas i tidigare fall. I förarbetena till upphovsrättslagen ansågs, att upphovsman-
nens namn kan lämnas oangivet, då hans verk framförs på begravningar. 1406 I rättslit-
teraturen generaliserades detta till ett utlåtande om att upphovsmannens namn kan
lämnas oangivet, ifall angivelsen av det upplevs som störande (till exempel på be-
gravningar och gudstjänster). 1407 För ringtonernas del kan sägas, att lyssnarna skulle
uppleva det störande att i slutet av en rington på 30 sekunder uppräknades upphovs-
männen till det musikaliska verket. Tekniskt är det inte omöjligt, men det skulle säkert
uppstå värderingsmeningsskiljaktigheter, huruvida god sed kräver det. Kravet på god
sed kan uppfyllas på andra sätt. Användaren av en rington med högt ljud kan själv
meddela sin publik namnet på upphovsmannen (såsom kompositörens eller arrangö-
rens namn). Ett dylikt förfarande skulle inte nödvändigtvis anses vara enligt god sed
om avgörandet HD 2005: 43 samt Haarmann 2005: 140, Mansala 2005: 336–338 och Sorvari 2005:
90–91.
1403 Se Haarmann 2005: 128.
1404 Se HD 1934 I 22 (restaurang), HD 1961 II 59 (restaurang), HD 1968 II 81 (buss) och HD 2002:
101 (taxi) samt Haarmann 2005: 129–130 och Harenko, Niiranen & Tarkela 2006: 42–43 samt Herler,
B. 2003: 161 ff.
1405 Se Haarmann 2005: 128 och Harenko, Niiranen & Tarkela 2006: 41.
1406 Se KB 1953:5: 48. I Upphovsrättsrådets utlåtande 2000: 12 hänvisades för ringtonernas del uttryckligen
till utlåtandet om begravningar, som hade framförts i kommittébetänkandet.
1407 Se Haarmann 2005: 143, Pohjonen 1994: 174 och Sorvari 2005: 214. Vid gudstjänsten kan upphovsmännens
namn ingå i psalmboken eller programblad som delas ut i kyrkan. Vid begravningar förfar
man emellanåt så att till deltagarna utdelas en form av programblad, där tillfällets gång och de
psalmer som sjungs uppges, och i vilket sammanhang man även anger de musikaliska verkens upphovsmän
och eventuella utövande konstnärer. Denna sed är inte allmän, men den är god.