Ladda ner - Vaasan yliopisto

ACTA WASAENSIA 167
ningen inte hade stadgat sig på området i fråga eller varit en sedvana. Bestämmelsen
om angivande av upphovsmannens namn gäller uteslutande när utnyttjandet av verket
grundar sig på avtal med upphovsmannen. 717
Enligt god sed kan man inte försumma namnangivelseskyldigheten, emedan man kan
lämna uppgifterna om upphovsmannen på ett flertal olika sätt, exempelvis i tryckta
program, muntligen i anslutning till programmet eller i en textremsa på bilden under
sändningen. 718 Att namnge upphovsmän i en samlad lista efter programmet då nam-
nen bara rullas upp kan anses ”som en tom gest” 719 .
Det kan dock förekomma situationer, där det är av mindre betydelse för upphovsman-
nen att hans namn anges, eller förhållanden där det är störande att ange namnet på
upphovsmannen, såsom vid kyrkliga förrättningar, 720 eller på restauranger, caféer har
man ansett namnangivelse vara utan betydelse. 721 På restauranger och caféer är det här
fråga om s.k. lugn bakgrundsmusik. 722 Vid t.ex. live-framföranden skall nog namnet
på upphovsmannen anges. 723 I vissa fall kan det dock vara tekniskt svårt att ange
namnet på upphovsmannen. 724 Det kan understrykas att digital teknik ändå medger
helt andra förutsättningar för namnangivandet än analog teknik. Exempelvis innehål-
ler ordbehandlingsprogram hypertextegenskaper som möjliggör att ta avsevärt mera
information om upphovsmannen och källan i digitalt textmaterial. 725
Vid vissa tillfällen kan det dock uppfattas såsom störande och är följaktligen inte i
enlighet med god sed, att ange upphovsmannens namn när hans verk görs tillgängligt
eller framförs för allmänheten, såsom ovannämnt då musikverk framförs t.ex. vid be-
gravningar 726 och dylika sammanhang, när musikverk används som bakgrundsmusik.
Med en viss reservation kan påpekas, att man vid de flesta religiösa sammankomster
får information om upphovsmännen i tryckta textblad eller psalmböcker. Gällande
717
Se sv. prop. 2004/05: 110.
718
Se Haarmann 2005: 143–144 och Pohjonen 1993: 139–140.
719
Se Koktvedgaard & Levin 2003: 140.
720
Se Sorvari 2005: 214.
721
Se Sorvari 2005: 213.
722
Se SOU 1956: 25: 116.
723
Se Koktvedgaard & Levin 2003: 139–140.
724
Se Koivumaa 1995: 160 och Haarmann 1999: 106.
725
Se RP 28/2004: 85–86.
726
Se Strömholm 1966:II:1: 18.