Ladda ner - Vaasan yliopisto

150
ACTA WASAENSIA
I konsumentskyddslagstiftningen innehåller 2 kapitlets 1 § en generalklausul för re-
gleringen av marknadsföringen. 636 Det i stadgandet använda begreppet förfarande som
strider mot god sed är avsett att täcka de flesta handlingar i strid mot gott affärsskick.
Förhållandet mellan god sed och gott affärsskick eller god affärssed är inte helt klart.
Man talar även om god handelssed eller handelsbruk, som nämns i 3 § köplagen. 637
Med uttrycken menas inte alltid likadan sed. Ibland avses med god handelssed som
tillämpas mellan parter inom en viss bransch, något som inte kan tillämpas på andra
situationer. God sed särskiljs från handelssed. Tillkomsten av handelssed utmärks ge-
nom upprepningar och inarbetning eller etablering. Handelsseden får även sitt förplik-
tande av erfarenheter från samfund. Kriterierna för god sed uppfylls inte genom dessa
förutsättningar. Enligt Annola hänför sig bl.a. den innehållsmässiga värderingen av
handelssed enbart till värdering av sedens skälighet, medan god sed representeras av
innehållsmässiga kriterier. Handelsseden kan sägas innefatta vissa formella kriterier
vid tillkomsten, medan god sed har dessa särskilda innehållsmässiga kriterier, dvs.
Varumärkeslagen stadgas, att varumärken inte får registreras, om märket är stridande mot god sed. Se
närmare Pohjonen 1993: 137och Haarmann 2006: 269. 4 § Mönsterlagen innefattar också ett stadgande
om att mönster inte får registreras, om det strider mot god sed. Det förekommer inte ännu rättspraxis i
Finland gällande mönster stridande mot god sed. Se Pohjonen 1993: 137 och Haarmann 2006: 220.
Se Nybergh, F. 2004: 208–210, 250, 268, om kravet på god sed, i form av generalklausuler, inom
bank–, kreditgivnings– och försäkringsverksamhet. Enligt Wuolijoki 2003: 66 är innehållet i stadgandet
inom god sed vid bank– och försäkringsverksamheten inte enhetligt. Lagstiftaren har inte strävat
efter att precisera begreppen eller definiera kriterierna för dem utan man har velat lämna dem öppna för
tolkning.
Se även 3 kapitlet 3 § 1 mom. Arbetsavtalslagen, enligt vilken en arbetstagare får inte åt någon annan
utföra sådant arbete eller utöva sådan verksamhet som, med hänsyn till arbetets natur och arbetstagarens
ställning, såsom en konkurrerande handling i strid med god sed i anställningsförhållanden uppenbart
skadar arbetsgivaren. Se även Ämmälä 2001: 125–126.
Se även 3 § finska Bokföringslagen, där kravet på god bokföringssed förekommer och Mähönen 1993:
79 om god bokföringssed, där det bl.a. konstateras att en hävdvunnen sed inte nödvändigtvis är god,
men den bör vara skälig och rättsenlig. I förarbetena till bokföringslagen har man ansett att god bokföringssed
får sitt innehåll ur utformningen av konventioner om bokföringspraxis och –teori. Se RP
111/1992 och RP 173/1997. Dessa sednormer, som kan gälla bokföringens form och materiella innehåll,
utvecklas ständigt. Bokföringsnämnden kan enligt 8 kapitlet 2 § 1 mom. bokföringslagen ge, på
basen av myndigheters och bokföringsskyldigas anhållan, råd och utlåtanden om tillämpning av bokföringslagen.
Bokföringsnämndens allmänna råd och utlåtanden spelar en central roll vid handledningen
av bokföringspraxis och utformningen av god bokföringssed. Se Järvinen, Prepula, Riistama & Tuokko
2000: 29–52 och Leppiniemi 2000: 100. Bokföringsnämndens ställning i egenskap av givare av utlåtanden
om god bokföringssed kan jämföras med upphovsrättsrådets ställning, som enligt 55 § upphovsrättslagen
ger utlåtanden om tillämpningen av upphovsrättslagen, samt om, vilket förfarande som skall
anses vara i enlighet med god sed enligt 11 § 2 mom och 22 § upphovsrättslagen. Utlåtandena innehar
en avsevärd praktisk betydelse, fastän ställningstagandena i utlåtandena är av rådgivande karaktär och
inte rättsligt bindande.
Om andra stadganden om god sed, se närmare Saarnilehto 1992: 5–16.
636 Se kapitel 2, 1 § konsumentskyddslagen som förbjuder marknadsföring som strider mot god sed och
Kivivuori et al 1978: 42–47 och KOM (2001) 531 om konsumentskyddet i EU, där ett ramverk för god
marknadssed framläggs,.
637 Se närmare Tiili 1979: 171–172 och Saarnilehto 1993: 17. Se även Aarnio 1989a: 224, där handelssed
(kauppatapa) definieras som en underart av sedvanerätten.