Ladda ner - Vaasan yliopisto

38
ACTA WASAENSIA
2. UPPHOVSRÄTTENS UTVECKLING
2.1. Bakgrund
”Upphovsmannen och ägaren av ett exemplar av verket kan båda säga med samma
rätt: det är min bok!, men i olika avseenden. Den föregående ser verket som en skrift
eller ett tal; den senare endast som ett instrument med vilket skriften eller talet fram-
ställs för honom eller för allmänheten, dvs. som ett exemplar. Upphovsmannens rätt
är dock inte en rätt till boken som ting, till exemplaret, då ägaren till det kan bränna
framför upphovsmannens ögon, utan en genuin rätt som anknyter till upphovsman-
nens person, dvs. en rätt att hindra någon annan från att framställa verket för all-
mänheten utan hans medgivande, ett medgivande som dock i ingen mening kan förut-
sättas eftersom han redan exklusivt gett verket åt någon annan.” 111
Tankarna att upphovsmannen skall ha möjlighet att njuta frukterna av och få erkänsla
för sitt verk har inte alltid varit rådande. Under antiken utgjorde egendomsrätten en
rätt till fysiska objekt. Upphovsmannens verk som gjordes tillgängliga för allmänhe-
ten ansågs vara fria. 112 Då villkoren för att göra verk tillgängliga för allmänheten be-
gränsades till former som tal till allmänheten eller avskrivning, är det klart att även
möjligheterna att få ersättning och erkänsla för sitt verk var på en annan nivå. Det
mest utvecklade rättssystemet under antiken, det romerska, erkände ingen upphovs-
rätt. 113 Det gavs inte ens plats för upphovsrätten i den form som den nu uppfattas,
emedan man inte strävade efter individualitet. 114 Att kopiera någon annans verk sågs
dock inte som ärbar eller moralisk gärning, men det utgjorde inget intrång i lagen.
Utvecklingen av boktryckarkonsten på 1400-talet gjorde det småningom möjligt med
masspublikationer av litterära verk, vilket naturligtvis var ett stort steg i upphovsrät-
111
Kant, Von der Unrechtmässigkeit des Büchernachdrucks, 1785, i Tallmo 2003: 2 (fri övers.). Se
även Strömholm 1956: 196.
112
”Oratio publicata res libera est”(Ett tal som framförs offentligt är fritt) fri övers. Quintus Aurelius
Symmachus (345–410) in Tallmo 2003: 1.
113
Se Kivimäki 1966: 6–7, Haarmann 1999: 1–2 och Koktvedgaard & Levin 2003: 24–27.
114 Se Haarmann 2005: 2.