Ladda ner - Vaasan yliopisto

166
ACTA WASAENSIA
kompositörerna när deras verk framfördes fanns alltid. 712 Fråga var om att iaktta upp-
hovsmännens behov av att bli nämnda och att utnyttjaren inte sätter egna intressen
framom upphovsmännens.
Beslutet i detta fall uppfattades som en seger för de ideella rättigheterna eftersom ris-
ken alltid finns att dessa inte beaktas i den omfattning som god sed kräver i olika me-
dia. I detta fall gäller frågan att elektroniska media skall behandlas på samma sätt som
traditionella media. 713 Huvudprincipen är att upphovsmannens namn skall anges i en-
lighet med god sed när hans verk framställs och görs tillgängligt för allmänheten. 714
Namnangivelse skall även ske vid offentliggörande i radio och TV, medan man i syn-
nerhet i dessa medier kallar namnangivelsen för kreditering. Denna kreditering an-
knyts enligt Schönning till upphovsmannens ekonomiska intressen inom ideella rät-
tigheter. I och med att då upphovsmannen blir känd som skapare till sina verk, kan
han få den renommé, som är betydelsefull för verkens marknadsföring och framtida
arbetstillfällen. Krediteringen har också betydelse för identifieringen av rättsinnehava-
re i samband med de kollektiva ersättningarna. Intressant i sammanhanget är, att
Schönning påpekar, att det inte spelar någon roll för namnangivelseskyldigheten om
den påför användaren utgifter. 715
För upphovsmannen är det dels viktigt att av rent ideella personliga skäl bli om-
nämnd, men dels av ännu större vikt är den ovannämnda ekonomiska aspekten. För
upphovsmannen betyder det att hans namn blir mera känt, vilket sannolikt leder till att
han blir mer efterfrågad av allmänheten. 716 Frågan kan då gälla att användaren beaktar
upphovsmannens intresse och behov att få erkänsla. Televisionen är ett av de bästa
medierna för att öka attraktionen.
Det har saknats en ingrodd praxis eller sedvana på området när det gäller att namnge
upphovsmannen i televisionsprogram. Beslutet att namnge upphovsmannen i samband
med televisionsprogrammet är i enlighet med god sed enligt HD, trots att namnangiv-
712 Se Haarmann 2005: 143–144 och Sorvari 2005: 215.
713 Se Koivumaa 2004: 32.
714 Se SOU 1956: 25: 116.
715 Se Schönning 1998: 166–167. Se även Stannow 2005: 69–70. Se även det svenska rättsfallet NJA
1996: 354 ”Stadens löjtnant”. Se om fallet NIR 1997: 294 och Rosén i JT 1996/97: 142.
716 Se Pohjonen 1993: 146–147 och Sorvari 2005: 213.