Ladda ner - Vaasan yliopisto

40
ACTA WASAENSIA
Lagen gav åt upphovsmännen ensamrätt till sitt verk. 122 Hitintills hade upphovsrätten
främst inneburit en rätt för utgivarna, till exempel ansågs den exklusiva upphovsrätten
(copyright) till William Shakesperare’s verk Romeo och Julia, som utkom för första
gången redan 1597, innehas av förläggaren Jacob Tonston i London. Denna rätt inne-
bar då en ensamrätt till framställningen av exemplar av ifrågavarande verk. Ensamrät-
ten innebar dock även att möjligheten för andra förläggare att framställa billigare och
exemplar av rentav högre kvalitet begränsades. 123 Det kan påpekas att denna ensam-
rätt framförallt innebar en ensamrätt att använda en viss maskin för att framställa ex-
emplar av verket, men ensamrätten berättigade inte till någon ytterligare kontroll av
hur ett visst verk kunde användas eller utnyttjas. En jämförelse med situationen idag
är värd att göras, när utnyttjanden av verk särskilt i digital miljö kan begränsas på di-
verse sätt. 124
Andra länder som tog in regler om upphovsrätt i sina lagar på 1700-talet var Danmark
1741, USA 1790 (1787 inskrevs i grundlagen en regel som befullmäktigade kongres-
sen att ge tidsbunden ensamrätt åt upphovsmännen) och Frankrike 1791 och 1793. 125
Det generella syftet med dessa upphovsrättslagar var att befrämja utvecklingen av ve-
tenskapen och de skapande konsterna genom att bevilja upphovsmännen exklusiva
rättigheter till sina arbeten och på det sättet följaktligen bidra till samhällsutveckling-
en i stort i andan av upplysningen.
I Frankrike baserade sig upphovsrättsreglerna på teorin om naturrätter som var rådan-
de under upplysningstiden. 126 Enligt denna hade upphovsmannen en naturlig rätt till
sina verk. Denna rätt ansågs vara en av de mest självklara. I USA däremot berättiga-
des upphovsrättsreglerna med den nytta konstnärligt skapande kan ha för samhället
och med idén om upphovsrätten som ett incitament för att skapa och framställa fler
verk.
122 Se Kivimäki 1966: 7 och Haarmann 2005: 4.
123 Se t.ex. Davies 2002: 21–22 och Lessig 2004b: 87–88.
124 Se mer i kapitel 4 om DRM.
125 Se bl.a. Lund 1933: 13 ff., Knoph 1936: 18ff., Kivimäki 1966: 8, Schönning 1998: 50–51, Haarmann
2005: 5 och Renman–Claesson 2001: 5–6 och 2003: 98–102.
126 Se t.ex. Kivimäki 1948: 39, 61 och Strömholm 1975: 296–299. Om relationen naturrätt – upphovs-
rätt, se mer i 2.2.1. nedan.