AR14_20150219

106 Kap 5 Konkurrenskraft
minimilöner, löner för offentliganställda samt reformer av lönebildningens
institutionella ramverk. När det gäller frågan om minimilöner har bland annat
Europaparlamentet upprepade gånger uttryckt oro över låga löner och nivåer på
minimilöner runtom i Europa. Även kommissionen har understrukit vikten av
att minimilöner sätts på ett sådant sätt att man undviker fattigdomsfällor på
arbetsmarknaden. Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har också
uttalat sig positivt om en lagstadgad minimilön på EU-nivå.
Motståndet mot en koordinering av minimilöner har emellertid också varit
starkt från flera håll, särskilt från de länder, inte minst i Norden, där minimilönerna
bestäms i kollektivavtal. Dessutom har arbetsmarknadens parter på
EU-nivå generellt argumenterat för att minimilöner ska förbli en nationell
angelägenhet. Sannolikheten för införandet av någon form av gemensam
minimilön under överskådlig tid skulle därför kunna betraktas som låg.
Samtidigt har gruppen av EU-länder med minimilöner bestämda i
kollektivavtal blivit en allt mindre minoritet, bland annat som en följd av
östutvidgningen av EU som inneburit att andelen länder med lagstadgade
minimilöner har ökat. Det faktum att nu även Tyskland får lagstadgade
minimilöner skulle kunna innebära att motståndet mot en EU-samordning kring
minimilöner minskar.
Större andel lågavlönade i länder med lagstiftade minimilöner
Mot bakgrund av debatten kring ett eventuellt införande av minimilöner på
EU-nivå har bland annat Dublininstitutet EIRO försökt analysera hur ett sådant
system skulle kunna se ut och dess påverkan på de enskilda länderna 33 .
I denna analys utgår man från en minimilön som sätts till 60 procent av
medianlönen i respektive EU-land, vilket är en nivå som ofta förts fram i
debatten av dem som propagerat för en samordning av minimilönerna.
En slutsats i studien är att införandet av en minimilön på EU-nivå skulle beröra
en relativt liten andel av arbetsmarknaden i de länder där minimilönerna
bestäms i kollektivavtal, eftersom de existerande minimilönerna där ligger på
en förhållandevis hög nivå. Samtidigt skulle den institutionella påverkan bli
stor i dessa länder i flera avseenden. Hur genomgripande förändringar som
vore nödvändiga hänger delvis samman med utformningen av en eventuell EUsamordning.
Störst skulle de institutionella förändringarna bli vid en ”hård”
samordning via direktiv, men detta kräver å andra sidan i princip tillägg till
nuvarande EU-fördrag.
En mjukare linje, är enligt Dublininstitutet, att de enskilda länderna förbinder
sig att utveckla nationella handlingsplaner för att uppnå gemensamma mål som
bestämts på EU-nivå. För länder som Sverige och Danmark är det tänkbart att
detta kan genomföras inom ramen för systemet med kollektivavtal och inte via
lagstiftning. Kraven på koordinering ökar icke desto mindre, skillnader mellan
sektorer behöver elimineras och minimilönerna måste gälla hela arbetsmarknaden,
även för dem som inte täcks av kollektivavtal. Detta sistnämnda
krav skulle troligen innebära att någon form av allmängiltigförklaring av
kollektivavtalen införs.
33 “Pay in Europe in the 21st century", EIRO 2014