AR14_20150219

50 Kap 5 Konkurrenskraft
Att mäta produktivitet
Produktivitet kan mätas på olika sätt och valet av mätmetod inbegriper en
avvägning mellan vad som är det teoretiskt mest korrekta måttet och vilka
möjligheter som finns att få fram robusta och tillförlitliga data. Utifrån rent
teoretiska utgångspunkter kan produktiviteten sägas vara ett mått på hur
mycket varor och tjänster som man får ut av de resurser som används i
produktionen. Det är sålunda ett mått på hur effektiv produktionen är.
Resurserna som används i produktionsprocessen är i första hand arbetskraft
och kapital i form av byggnader och maskiner. Hur stor produktion, eller
förädlingsvärde, som kan uppnås vid en given insats av arbete och kapital
brukar benämnas total faktorproduktivitet (TFP). Storleken på TFP är
avhängig av sådana faktorer som teknologi och organisering av produktionen,
men inte av mängden eller kvaliteten på de resurser som används. Eftersom
produktivitet är ett mått på hur mycket förädlingsvärde man får ut vid en given
insats av resurser kan således TFP sägas vara det mest korrekta
produktivitetsmåttet.
Problemet är att TFP inte kan observeras utan måste beräknas som en
restpost. Det innebär att TFP förklarar den del av förändringen av
förädlingsvärdet som inte beror på förändringen av de resurser som används.
För att få fram en korrekt beräkning av TFP krävs således att man kan göra
en beräkning av de insatser som används i produktionen. Om resurserna som
används i produktionen blir felaktigt uppmätta blir också beräkningen av TFP
felaktig. Det är lätt att inse att det stöter på stora problem att uppskatta såväl
kvantiteten som kvaliteten på de maskiner som används i produktionen.
Att mäta insatsen av arbetskraft är något mindre komplicerat. Antalet
sysselsatta är normalt en väldokumenterad variabel i de flesta länder.
Samtidigt är antalet sysselsatta ett ganska ofullständigt mått på insatsen av
arbetskraft eftersom det inte tar hänsyn till hur många timmar de sysselsatta
arbetar. Dessutom säger det inte heller något om arbetskraftens kvalitet, till
exempel med avseende på utbildningsnivå.
Förutom att det är svårt att mäta insatsen av arbete och kapital är det
komplicerat också att mäta själva produktionen. I princip görs detta genom att
samla in uppgifter om förädlingsvärdet i löpande priser för att sedan dra ifrån
prisutvecklingen och därmed slutligen erhålla förädlingsvärdet i volym (fasta
priser). Det första steget att samla in uppgifter om förädlingsvärdet i kronor
och ören är förhållandevis okomplicerat i näringslivet. För offentlig sektor som
tillhandahåller gratis tjänster till medborgarna är det dock mer komplicerat.
Det andra steget att räkna om förädlingsvärdet i kronor och ören till volym
(deflatera), är betydligt svårare än att samla in uppgifter i löpande priser. Med
volym menas inte bara antalet enheter av en vara eller tjänst utan också dess
kvalitet. När det gäller till exempel datorer kan man till exempel ta hänsyn till
hur mycket snabbare processorerna blivit. Det är betydligt svårare att mäta
kvaliteten för olika tjänster som till exempel en hårklippning eller en konsulttjänst.
Hur väl problemet med deflatering är löst i nationalräkenskaperna kan
variera från produkt till produkt och från bransch till bransch. Dessutom kan
valet av metoder skilja sig åt mellan länder. Detta får också konsekvenser för
vilka jämförelser av produktiviten som är meningsfulla att göra – både med
avseende på branscher och mellan länder.