AR14_20150219

162 Kap 10 Normen och den lokala lönebildningen
Industriavtalet och normeringen
Den 18 mars 1997 slöts ”Samarbetsavtal om industriell utveckling och
lönebildning”, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna representerande så
gott som samtliga industrisektorer i Sverige.
Avtalet innehåller både en förhandlingsordning och ett samarbetsavtal som
syftar till att utveckla svensk industri.
Avtalet sades upp på våren 2010 och ett nytt Industriavtal gäller sedan den
1 juli 2011.
De arbetsgivarorganisationer som undertecknat avtalet är:
Byggnadsämnesförbundet, Gruvornas Arbetsgivareförbund, Grafiska
Företagens Förbund, IKEM, Livsmedelsföretagen, Skogs- och
Lantarbetsgivareförbundet, Skogsindustrierna, Stål och Metall
Arbetsgivareförbundet, SVEMEK, Teknikföretagen, TEKO Sveriges Textil och
Modeföretag och Trä- och Möbelföretagen.
De fackliga organisationer som undertecknat avtalet är: Sveriges Ingenjörer,
Unionen, Industrifacket Metall, Livsmedelsarbetareförbundet och GS – Facket
för skogs-, trä- och grafisk bransch.
Det nya Industriavtalet utgår från att parterna träffar avtal om löner och
anställningsvillkor på förbundsnivå och reglerar hur förhandlingsprocessen
ska gå till. Det görs också tydligt att det kostnadsmärke som etablerats inom
industrin ska vara en norm även för övriga arbetsmarknaden. Parterna
förbinder sig att verka för att så blir fallet.
10.1 Normens inflytande på arbetsmarknaden
Sedan avtalsrörelsen 1998 har ökningen av den exportberoende industrins
arbetskraftskostnad blivit en etablerad norm för resten av arbetsmarknaden.
Grundtanken är att den internationellt konkurrensutsatta sektorn har svårare att
föra över kostnadsökningar på sina priser och därmed bäst känner av vad som
är en rimlig nivå. I stort sett hela arbetsmarknaden påverkas av märket direkt
via förhandlingsordningsavtal eller indirekt via förhandlingsordningsavtalens
spridningseffekter.
Parterna inom industrin
Parterna inom industrin anger normen i sina 55 avtal som tillsammans omfattar
15 procent av de anställda på den svenska arbetsmarknaden.
Enligt Industriavtalet från 2011 ska parterna ”var och en och gemensamt verka
för industrins normering på arbetsmarknaden”. Det är en skrivning som
skärpts jämfört med det ursprungliga avtalet. Det betyder i praktiken att de
ytterligare 160 avtal industrins parter träffar med motparter utanför
Industriavtalet också är styrda av märket. Dessa avtal omfattar cirka 16 procent
av de anställda.
Förhandlingsordningsavtal med koppling till märket
I de förhandlingsordningsavtal som tecknats av Sveriges Kommuner och
Landsting, SKL, och av Arbetsgivarverket är parterna eniga om den
konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll.