AR14_20150219

198 Kap 12 Medling, varsel och stridsåtgärder
företagen inom industrin är bland de viktigaste köparna av ett brett spektrum
av tjänster och att många tjänsteföretag därför är nästan helt beroende av
exportföretagens efterfrågan. Den slutsats som rapporten leder till är att
industrins betydelse inte har minskat utan att den alltjämt är motorn i Sveriges
ekonomiska utveckling.
Slutsatsen om industrins centrala roll bekräftades i Industrins Ekonomiska
Råds rapport ”Inför 2013 års avtalsrörelse”. Visserligen har industrins direkta
andel av produktion och sysselsättning minskat, men samtidigt har industrinära
företagstjänster ökat i omfattning. Det är främst sådana företagstjänster som
utvecklats i nära samarbete med industrin och där det föreligger ett ömsesidigt
beroende mellan de båda. I rapporten pekas vidare på en tendens som blivit
tydligare under senare år, nämligen att industrin i högre grad köper från
bemanningsföretag i stället för att nyanställa och att industrin numera svarar
för ungefär en fjärdedel av den totala omsättningen i bemanningsföretagen.
Samsyn om konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll
I Medlingsinstitutets instruktion står bland annat att institutet ”ska särskilt
tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den
konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll”. Att en sådan samsyn
existerade vid tiden för regelverkets införande bekräftades i de samarbetsavtal/avtal
om förhandlingsordning som slöts för den offentliga sektorn. I det
kommunala avtalet konstaterar parterna att den konkurrensutsatta sektorn har
en lönenormerande roll och – när så är lämpligt – kan förhandlingarna inom
internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs i
tiden parallella förhandlingar. I samarbetsavtalet för staten är parterna ense om
att ”förloppet och utfallet av löneförhandlingarna på det statliga området skall
bidra till samhällsekonomisk balans och inte störa det konkurrensutsatta
näringslivets strävanden mot en kostnadsutveckling i nivå med vår omvärld”.
Om man knyter an till diskussionen om industrins betydelse kan det antas att
dess normerande roll i lönebildningen också har ifrågasatts. Så verkar
emellertid inte vara fallet. Det tycks snarare förhålla sig så att internationellt
konkurrensutsatta branscher utanför industrin vill kunna påverka resultatet av
industrins förhandlingar, men knappast är beredda att överta industrins
lönenormerande roll. I november 2008 anordnade Medlingsinstitutet en
konferens om lönenormering med deltagande av ett stort antal ledande
partsföreträdare inom privat och offentlig sektor. Diskussionen har rapporterats
i Medlingsinstitutets skrift ”Vem ska bestämma takten?”. Av skriften att döma
fanns det då en bred uppslutning kring att industrins parter ska träffa avtal först
och att dessa avtal blir normerande för löneökningstakten på andra områden.
Under avtalsrörelsen 2011/2012 kom emellertid industrins lönenormerande
roll att ifrågasättas på ett annat sätt än tidigare inom LO. Skälet till detta var att
den interna samordningen inför avtalsrörelsen sprack. LO:s industriförbund –
med undantag för Svenska Pappersindustriarbetareförbundet – ställde sig
utanför samordningen. Det som stjälpte samordningen var ett krav som
betecknades som en jämställdhetspott. Genom den skulle ytterligare 100
kronor tillföras avtalsområden med en genomsnittslön under 22 400 kronor
Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) signalerade tydligt att
industrins ”märke”, som respekterats de senaste fem avtalsrörelserna, nu måste