AR14_20150219

Kap 12 Medling, varsel och stridsåtgärder 199
ifrågasättas när alla LO-förbunden inte längre deltog i samordningen. Efter en
tid anslöt sig Handelsanställdas förbund öppet till Kommunals uppfattning.
Utfallet av avtalsrörelsen blev emellertid att industrins avtal behöll sin
lönenormerande roll.
Till skillnad från den föregående avtalsrörelsen lyckades LO-förbunden enas
om gemensamma krav inför avtalsrörelsen 2013. Man var överens om att
avtalsförhandlingarna skulle genomföras som samordnade förbundsförhandlingar.
De gemensamma kraven innebar bland annat löneökningar med
2,8 procent för alla som tjänade 25 000 kronor eller mer i månaden. De som
tjänar mindre än 25 000 kronor skulle få löneökningar med minst 700 kronor
i månaden och avtalens lägsta löner skulle höjas med lika mycket det vill säga
minst 700 kronor i månaden. Samarbetsorganet Facken inom industrin består
av arbetstagarparterna i Industriavtalet. Inför avtalsrörelsen 2013 enades
förbunden on en avtalspolitisk plattform. Där sägs bland annat att den
internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela
arbetsmarknaden och att industrins parter därför bör vara först med att teckna
nya avtal. Löneökningarna för de tre LO-förbunden angavs i kronor och
procent, där procentsatsen var densamma som LO:s samordnade krav.
Även avtalsrörelsen 2013 resulterade i att industrins parter slöt avtal först.
Ökningen av arbetskraftskostnaden inom industrin blev normen för de senare
träffade förbundsavtalen under avtalsrörelsen.
Diskussionen om industrins lönenormering har emellertid inte upphört.
Överlag synes det finnas en enighet hos arbetsmarknadens parter om att den
gällande ordningen har varit gynnsam i stort. På senare tid har det främst
handlat om kritik mot Medlingsinstitutet. Kritiken har gått ut på att
Medlingsinstitutet har prioriterat upprätthållandet av industrinormen framför
jämställda löner. Man har menat att Medlingsinstitutet har missuppfattat sitt
uppdrag och förhindrat relativa löneförändringar. Tongivande har varit
kvinnodominerade fackförbund inom offentlig sektor. Man kan dock iaktta en
förskjutning från missnöje med hur Medlingsinstitutet har hanterat sitt uppdrag
till krav om att institutets instruktion ska ändras. Kommunal har till exempel
begärt att regeringen ska se över uppdraget så att ”industrins norm för
lönebildning blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella
lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken” (DN Debatt 2013-11-06).
Ett år senare (Dagens Industri 2014-11-03) uttalar förbundet som sin
uppfattning att den konkurrensutsatta industrin ska vara lönenormerande även
fortsättningsvis. Man vänder sig nu direkt till industrins parter och kräver
besked. ”Är ni beredda att förhandla för både kvinnor och män och i hela
arbetsmarknadens intresse? Med den konstruktion och ställning som
Industriavtalet har måste industriparterna på allvar skapa praktiska
förutsättningar för att lyfta kvinnorna på svensk arbetsmarknad. Annars
kommer legitimiteten sakta men säkert urholkas och till slut har ni förhandlat
bort er själva som normerande parter.”
Vissa fackförbund inom den offentliga sektorn har valt att träffa så kallade
sifferlösa avtal (avtalskonstruktion 1 i Medlingsinstitutets sammanställning)
med den uttalade målsättningen att ”bryta industrinormen”.