Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

len. Betraktade som just handlingsmönster verkar det rimligt att vänta sig
ständiga justeringar när såväl inre drivkrafter som yttre omständigheter
förändras. Betraktade som vanor däremot är planering och mental energi
investerade i färdmedelsvalen och det kräver nya ansträngningar att ändra
vanorna. På motsvarande vis kan nya sätt att resa som konsumtion betraktat
vara förknippat med in- och omlärningens motstånd. Jag återkommer
till frågan om vad som krävs för att skapa sig nya resvanor. Först dock en
liten diskussion om barnfamiljens särskilda resbehov.
Mot bakgrund av retoriken kring småbarnsfamiljers särskilda transportbehov
är det överraskande att rutinresor till arbete, studier och barnomsorg
inte upplevs som problematiska i dessa familjer. Vanor formas dock i
relation till livssituationen. När vardagens tidsekvation upplevs som krävande
kan bilvanor både uppstå och förstärkas. Andréasson och Waldo och
andra har visat att bilister ser sina tidsscheman som det som nödvändiggör
det dagliga bilåkandet (Andréasson 2000; Waldo 2002). Men de bilfria som
har intervjuats i den här studien har inte beskrivit sina dagliga scheman
som pressade. Detta beror naturligtvis både på livssituationen i sig och hur
man förhåller sig till den.
I de medverkande hushållen är den ena föräldern (mamman) föräldraledig,
den andre är i ett fall student och i två frilansande kulturarbetare. Endast en
förälder har ett » nio-till-fem-jobb «. Den redovisade ögonblicksbilden från
försommaren 2002 visar hur vardagstillvaron är organiserad kring deras
tidsmässigt flexibla sysselsättningar respektive föräldraledigheten.
Föräldraledigheten verkar ha inneburit innebär en sorts inbromsning
eller andningspaus jämfört med tillvaron innan barnen föddes. De två
familjerna i innerstaden kunde lägga upp sin dag själva. Den ena föräldern
tog hand om det hemmavarande barnet, den andra kunde ägna sig åt
studier, arbete eller något annat. Vid den aktuella tidpunkten hade de inte
några fasta tider att passa. Kristina och Göran förde en semesterliknande
tillvaro medan Johan och Sofia hade mer att göra. Föräldraledigheten och
de tidsmässigt flexibla arbetsuppgifterna verkar ha gett stor frihet i valet
mellan olika transportalternativ och underlättat tillvaron utan bil. Finns
det två sorters människor, de som inte har bråttom och fasta tider att passa
och de som har det? Studerande, » frilansare «, arbetslösa, föräldralediga,
pensionärer m.fl. skulle då kunna höra till den förra gruppen.
Sociologen Åsa Waldo skriver i sin doktorsavhandling ett litet avsnitt
om » bunden och fri tid i stressamhället «. Hon har intervjuat både arbetande
och » lediga « personer om deras resande (Waldo 2002:158f).
Att leva med eller utan bil 117