Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

som bodde utanför innerstan angav 28 procent den kortare restiden jämfört
med andra färdsätt. Nästan lika många, 24 procent, hänvisade till att
de behöver bilen i arbetet. Andra vanliga skäl var praktiska som att skjutsa
barn/ha saker att bära (18 procent), bekvämlighet/slipper passa avgångstider
(12 procent), kollektivtrafiken är för dålig (7 procent). Man kan tänka
sig att både Tina och Nils skulle angett tidsvinsten som främsta skäl. Tina
är dessutom inne på att kollektivtrafikalternativet är för dåligt. Hon säger
att hennes resväg inte är praktisk för kollektivresor eftersom den kräver
byten.
Tina och Nils var skeptiska till trängselskatten och gillade inte hur de
själva skulle komma att påverkas. De utvecklade därför en strategi som
innebar att de gav akt på sitt eget beteende och övervägde alternativet att
ställa bilen och åka kommunalt till jobbet. Men även om deras handlingsberedskap
var god tog de inte steget att pröva det nya alternativet. En annan
av de intervjuade, Hanna från Hässelby, som bestämde sig för att undvika
att köra bil in till stan höll fast vid denna strategi, med några få undantag.
hanna: Det var inte någon stor sak för mig eftersom jag ytterst sällan
kör bil in till stan i vanliga fall. […] Men det är liksom ett eget sätt att
protestera, att försöka se till att jag inte åker så att jag ska behöva betala
skatt. Nu blev jag liksom tvungen genom jobbet. […] Men privat kommer
jag inte att göra det. Jag kommer inte att åka så att jag måste betala
avgift någon gång. Då åker jag hellre och parkerar och tar tunnelbanan
in.
Hanna genomförde, till skillnad från Tina och Nils, sin plan att byta bilresor
mot kollektivtrafik. Men även före försöket åkte hon för det mesta
tunnelbana in till city. Anpassningen bestod alltså i att Hanna helt avstod
från sina annars relativt sällsynta bilresor till stan.
Den andel som under en vecka åkt både bil och kollektivt – knappt 40
procent – förändrades inte från åren 2004 och 2005 till våren 2006 då försöket
pågick (Gustavsson 2006). Andelen som gjorde få eller ingen bilresa
under en vecka ökade under försöket, medan andelen som gjorde många
bilresor minskade. Detta förefaller rimligt och tyder på att det i första hand
är ett stort antal personer som var och en gjort små inskränkningar i sitt bilresande.
Andelen som inte gjort några bilresor alls ökade marginellt från 26
till 28 procent. Sammantaget tyder detta på att en hel del av bilresorna som
» försvann « under försöket gjordes av invånare som liksom Hanna redan
var vana att växla mellan färdsätten. Att vanemässigt blanda färdsätten är
ett vanligt mönster liksom att vara vanebilist eller vanekollektivresenär.
Hur såg de vanor ut som försöket påverkade? Resedagböckerna använ-
Stockholmsförsöket 73