Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

uppmärksam på hur upprepningarna passas in mönster och på så sätt blir
betydelsefulla för människor (Godskesen 2002). I enlighet med Berger och
Luckman (1991) har människor bruk för sina vanor när de utför vardagliga
handlingar och så att säga återskapar sig själva, individuellt eller i gruppsammanhang.
Jag utgår också från att rutiner har en dominerande ställning
i vardagslivet och används för att organisera det, vilket poängterats av bl. a.
Campbell (1996) och Richard Sennett (1999). Den senare ser rutiner som
överlevnadstekniker. Rutiner ger möjlighet att falla tillbaka på såväl sina
egna som sina likars tidigare erfarenheter och avvägningar, vilket är en tes
som finns i bakgrunden när jag analyserar de intervjuades resmönster. Jag
utgår också från att människor med hjälp av vanor hushållar med den mentala
kapacitet som behöver finnas tillgänglig för att kunna göra flera saker
på en gång, rikta sin uppmärksamhet åt ett visst håll samt reservera den
för beslut i genuint oväntade situationer eller nya sammanhang (Campbell
1996; Ehn & Löfgren 2007).
Handlingar lärs in, blir vanor och internaliseras, främst under uppväxten
men även senare, vilket kommer att illustreras i flera av avhandlingens
personexempel. Berger och Luckman (1991) hävdar att de vanemässiga
handlingarna, när de i sina sociala sammanhang etableras, efterhärmas och
eventuellt institutionaliseras, kommer att framstå som alltmer självklara
– » så här gör man «. Campbell (1996) hävdar dock att det finns två aspekter
av det självklara eller förgivettagna i vanor. Den första aspekten gäller det
socialt acceptabla i att ifrågasätta en vana (eller en tradition), den andra
gäller huruvida vanan överhuvudtaget uppmärksammas som en sådan.
Det är den första aspekten som påverkas av att individerna idag är relativt
svagt styrda av traditioner och kollektiva normer, menar Campbell, på den
punkten går han reflexivitets-teoretikerna till mötes. De flesta vedertagna
individuella beteenden är idag möjliga att ifrågasätta. Men en stor del av
dem är förgivettagna såtillvida att de överhuvudtaget inte uppmärksammas
eller utvärderas.
Den amerikanske antropologen Richard Wilk (2007) har diskuterat hur
det går till när individen fäster respektive förlorar uppmärksamheten på en
viss vana. Processen då behov och/eller vanor blir föremål för medvetna
överväganden kallar han för kultivering (Wilk 2002; Wilk 2007). När vanan
(åter) sjunker ned i ett oreflekterat läge kan detta enligt Wilk kallas för
naturalisering. Omvärlden kan göra en person uppmärksam på vanor eller
utsätta henne för påtryckningar att kultivera vanor, man kan t. ex. tänka på
barnuppfostran. Men både vid yttre och inre förändringstryck kan processen
att behålla en vana enligt Wilk vara submersiv, vilket innebär att vanan
inte förändras eftersom den inte medvetandegörs. Att behålla en vana kan
36 DEL A