Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

Lars säger att han var 26 år när han tog körkort och hans fru 30 när hon
gjorde detsamma.
lars: Det var 1985, för att vi hade nog köpt huset, men vi flyttade in
1986. […] Jag tänkte att » nu vill jag jobba som hantverkare och då behöver
jag körkort, och vi har köpt hus «. Jag är så där att jag bygger och
håller på och fixar och donar. Och då vill jag ha bil för att köpa brädor
och så. Det var ett framtidssyfte, jag tänkte » vi kommer att skaffa bil, vi
behöver det «.
greger: Barnen när kom de då?
lars: Ja, det första 1984. Ja, precis, för att flytta barn [behöver man
också bil]. […] Det måste ha varit 1989 som vi köpte den första bilen.
[…] De första åren [i huset] hade jag en veteranmoppe som vi åkte och
storhandlade med. Det var en Nyman, ser ut som en damcykel, men
motorn sitter som på en moppe. Ibland åkte Lena och ibland åkte jag.
Tog stora friluftsryggsäcken och åkte till Fruängens centrum och storhandlade.
På vintern gick vi med pulka. En drog ungarna och en drog
maten. Vi kombinerade det med en liten utflykt liksom.
I Lars fall var både hus, barn och nytt jobb aktuella när de tog körkort » i
framtidssyfte «, som Lars säger. Sedan tog det flera år innan de skaffade
bil. Det är ett vanligt mönster att man skaffar körkort och bil vid större
omställningar. Ehn och Löfgren (2007) diskuterar hur kriser kan bryta upp
inarbetade vanor och tar upp exempel som utbrändhet och krigssituationer.
Mindre dramatiska omständigheter kan också göra att vissa mönster
behöver läras om. Ehn och Löfgren kallar detta för mikrodramer och tar
att flytta som exempel. De hänvisar till sociologen Scott Schaffer som pekat
på just bytet av bostad och bostadsort. » Livet sorteras i flyttkassar « och
när dessa ska packas upp kommer vi » även att behöva bygga om vårt liv
och våra relationer med omvärlden « (a.a.). Nya resvägar, färdmedel och
sätt att ordna vardagens aktiviteter i tiden och rummet kan som vi sett bli
resultatet när flyttlasset lösts upp i delvis omskapade rutiner.
För Göran, Sofia och Lars, som kontinuerligt varit innerstadsbor, verkar
boendet vara en viktig orsak till att man aldrig ställts inför valet att skaffa
bil. Innerstadsborna har tidigt skaffat sig, och sedan upprätthållit, en vana
att cykla och åka kollektivt. I deras val av boende och sysselsättning finns
dessutom ett starkt drag av permanens eller stabilitet. Att bo i innerstan är
ingen tillfällig lösning utan en målsättning i sig. Förändringarna i resvanor
har varit små, eller åtminstone skett i små steg. Deras övergångar mellan
olika sysselsättningar, studier och jobb har varit » smidiga « ur resesynpunkt,
och det går därför inte att se så tydliga brott.
152 DEL D