Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

I ett par intervjuer frågade jag vad man uppfattade att pengarna gick till.
Kunskapen om detta verkar inte ha varit så stor. Generellt sett överskattades
kostnaderna för investeringar i tekniken medan man inte kände till
andra utgiftsposter. På kvällen den 3 januari ställde jag frågan till en politiker
från miljöpartiet som firade starten på trängselskatten, om vad som
räknades in i den officiella prislappen på 3,8 miljarder. Han svarade att inköp
och drift av det tekniska systemet stod för ungefär hälften totalsumman.
Resten av pengarna gick främst till kollektivtrafiksatsningen, de nya
infartsparkeringarna samt utvärderingen efteråt. När det gällde drift och
administration trodde han att det var totalt 800 som fått jobb, varav 400 på
kundtjänsten.
Frågan för många var därför om försöket var värt pengarna. Särskilt
under inledningsskedet ifrågasattes detta.
Drabbades ensamma mammor?
Även andra politiska aspekter än beslutsprocessen och kostnaderna för
försöket gav upphov till tydliga ställningstaganden.
magdalena: De som bor i innerstan behöver inte ha bil egentligen.
Och många som bor i utkanten då, mycket ensamstående mödrar – de
som kanske inte har lika mycket inkomst som de som har råd att kanske
ha två, tre bilar – de får sitta med alla sina barn på tunnelbana och bussar
och åka från den ena aktiviteten till den andra. Det är så när man har
barn, mycket fotboll, ishockey och allt det där. Hur ska de kunna få råd
med allt det där? […] De som har råd, de skiter i det, det är ju de som
åker på gatorna. Det är en politisk fråga egentligen, det är en klassfråga
framför allt.
Detta är ett tema som känns igen från politiska utspel och debatten i media.
Där har förekommit många vinklar på temat vem gynnas och vem missgynnas.
I en artikel i Metro i augusti (2005) utnämns, i enlighet med andemeningen
i intervjucitatet ovan, de som både bor och arbetar i innerstan som
trängselskattens vinnare. I andra artiklar lyftes mycket små grupper fram,
bl. a. riksdagsmännen. Aftonbladet skriver i oktober (2005) att en riksdagsman
som ådrar sig tusen kronor i trängselskatt bara betalar 500 kronor
själv, medan skattebetalarna får stå för ytterligare 1 327 kr eftersom den
subventionerade delen räknas som lön och beläggs med arbetsgivaravgift.
Även intervjuade som i någon mening representerade mer privilegierade
grupper funderade i dessa termer. I november 2005, en dryg månad före
starten av försöket, intervjuades ett gift par i Nacka, Nina och Nils.
52 DEL B