Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

enligt Wilk också ske medvetet repressivt, om vanan medvetandegjorts och
förutsättningarna för den förändrats, men en person ändå medvetet vidmakthåller
den.
Campbell (1996:164) skriver att när vissa aspekter av ett beteende (t.ex.
en vana, min anmärkn.) väl blir föremål för aktörens uppmärksamhet så
kan de komma att förändras. Men Campbell hävdar att detta helt enkelt
orsakar någon annan aspekt av de samlade vardagliga handlingssekvenserna
att hamna i kategorin sådant som tas för givet. Vad han poängterar
är alltså att det finns en gräns för hur stor del av våra vanor som vi klarar
att ha under uppmärksamhet och övervägande samtidigt. En merpart av en
individs vanor befinner sig alltid i ett ouppmärksammat läge.
Ehn och Löfgren (2007) behandlar också polariteten mellan medvetet
och omedvetet. Det som ter sig som en omedveten reflex kan vara kulturellt
inlärt, d.v.s. kultiverat och naturaliserat med Wilks terminologi. Ehn
och Löfgren (a.a.) lyfter dessutom fram repetition och periodisering som
rutinens grundform. Tillvaron består av en mängd små valsituationer som
behöver periodiseras och länkas ihop till ett hanterbart antal rutiner, vilket
också hävdas av Campbell (1996). En annan tes som antyds av flera av
de nämnda forskarna är att det som inte är vanor utan snarare kortsiktigt
handlande, antingen i form av impulser eller i form av medvetna beslut i
unika situationer, förmodligen inte på egen hand skapar den mening och
tillfredsställelse med vardagen som människor har behov av. För att vi
ska kunna utföra de mer komplexa sekvenser av handlingar som gör att
vi upprätthåller och utvecklar självaktning och socialt liv behöver sekvenserna
till stor del bestå av olika rutiner. Rutiner gör oss socialt kompetenta
och mångsidiga eftersom de gör det möjligt att påbörja handlingar utan
planering, utföra dem utan uppmärksamhet riktad mot dem samt slippa
utvärdera dem efter genomförandet (Campbell 1996:164). Förutsägbarheten
som vi skapar i interaktionen med varandra när vi upprätthåller kulturellt
igenkännbara vanor är en annan meningsgivande dimension (Berger
& Luckman 1991). Ytterligare en är de ofta outtalade värden som vi brukar
underförstå bakom vanor, som den att underlätta för ens barn att delta i
fritidsaktiviteter, för att ta ett exempel som nämndes ovan och hämtades
från Tillberg (2001).
Det är oomstritt att vanor innehåller en tröghetskomponent. I vardagligt
språk talar man om vanans makt. Men alla vanor lärs in någon gång under
livets gång och även om man kan bli mer vanestyrd med tilltagande ålder
så gör man sig också av med och omformar en hel del vanor under levnadsloppet.
Jag vill dels förstå tröghet och oföränderlighet i vanor, vilket
kan göras mot bakgrund av Bourdieus begrepp habitus, dels vill jag också
Inledning 37