Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

kringfartsleder (vilket är precis vad den borgerliga regeringen nu beslutat
när de permanentat trängselskatten).
Men varje sådan åtgärd kan innebära att projektet öppnar sig för nya
risker eller slag av kritik. Ett exempel på detta är avgiftsfriheten på Essingeleden,
Europavägen genom Stockholm. Starka grupperingar krävde att
denna regionala och nationella genomfartsväg skulle hållas avgiftsfri under
försöket och detta beslutades också, men sent i processen. Det var köer på
leden under rusningstrafik redan före försöket. Projektets tillskyndare visste
att avgiftsfriheten på leden innebar en risk eftersom dessa köer skulle
kunna förvärras om fler skulle välja den vägen när trängselskatt infördes på
de andra genomfarterna. » Trafikkaos « på Essingeleden hade kunnat äventyra
försökets framgång, även om trafiken flöt på övriga ställen.
Därför är det svårt att avgöra på vilka punkter ett projekt behöver anpassas
till kritiken. De kritiska ståndpunkterna kan ses som anhängare som
värvas till antiprogrammet. Invånare som inte var beredda att aktivt engagera
sig i politiken stödde, genom att plocka upp argumenten från debatten,
de politiker och andra som arbetade i antiprogrammen. Dessa var i
sin tur beroende av opinionsstödet, även av det mindre formella snacket i
fikarum och på stan, av insändarna och bloggarna. Detta är ett bra exempel
på vad man inom aktörnätverksteorin menar med termen nätverk. Människors
åsikter ingick i det man inom ANT kallar nätverk av sanningar,
människor och ting. Nätverken formerades i samband med att vissa ville
genomföra och andra förhindra trängselskatteprojektet.
Mina intervjuer visar på aspekter av försöket som människor fäste stor
vikt vid, men som inte stod i fokus när det utvärderades. Försöket skapade,
hittills outnyttjade, erfarenheter för den fortsatta politiken såväl på trafikområdet
som på andra områden.
Sannolikt ger reformer på prov, d.v.s. en fullskalig demonstration av
reformen, mer mångfacetterade reaktioner än förslag på papperet. På vilka
andra politikområden skulle detta eventuellt kunna tillämpas? Ur demokratisynpunkt
kan det ses som positivt att reaktioner, idéer och förslag från
medborgarna lockas, eller till och med provoceras, fram. Men när det gäller
försöket var det nog inte många ansvariga som var beredda på bredden i
ställningstaganden som framkallades. Det är tveksamt om det bland politiker
och myndigheter funnits beredskap eller förmåga att ta hand om alla
de olika reaktionerna.
Detta väcker även statsvetenskapliga frågor om hur beslut kan förberedas
och förankras. Vilka förändringar i vardagslivet kan man få acceptans
för genom fullskaliga demonstrationer? Det är förvisso en fråga som ligger
utanför etnologins domäner och jag går därför inte närmare in på den. Det
Stockholmsförsöket 67