Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

de ansvariga för försöket och projektets anhängare tolkades som ett framgångsbevis
i form av minskad biltrafik. Samtidigt kunde naturligtvis förändringar
i individuella resmönster vara rent praktiska anpassningar, vilket
jag återkommer till i kapitel 4 nedan.
Något som upplevdes som problematiskt eller hotfullt var vad informationen,
kontrollen och den egna anpassningen kunde leda till på lite längre
sikt – till avhjälpandet av kollektiva problem eller till inskränkningar i den
personliga friheten? Nya former för kontroll av invånarna i vardagliga
situationer är en känslig fråga. Reaktionen inför transpondrarna – elektroniska
dosor med sändare som placeras på insidan av vindrutan – följde för
somliga en liknande logik som den att undvika trängselskatten.
tina: Jag måste ju acceptera att jag blir registrerad, jag har ju inget val.
[…] Men därifrån till att tillåta att de går in och tar pengar från mitt
konto, det steget är för stort. Jag gör bara så med vissa saker. Mina räntebetalningar
har jag så, för jag litar på min bank. Men jag vet att det
är på sätt och vis ett ologiskt resonemang, för att jag har ju inget val.
[…] Även om någon stjäl min bil och kör ut och in genom Stockholm
hundra gånger så är jag tvungen att betala skatten och sen överklaga.
Vilket jag upplever som oerhört magstarkt.
Flera intervjuade vittnade om sin spontana motvilja mot att skaffa transponder
och/eller autogiro. För dem som ville men inte kunde undvika att
betala trängselskatt kan transponderlöshet också ha markerat ett symboliskt
avståndstagande. (Genom att betala skatten manuellt skapade man
merarbete åt sig själv, men också åt administrationen av försöket.)
De som var skeptiska till trängselskatten ställdes hursomhelst inför ett
dilemma. Den som valde att undvika köra när det var avgiftsbelagt bidrog
till trafikminskningen, vilken uppfattades som ett tecken på att försöket
var framgångsrikt. Den som å andra sidan valde att köra precis som innan
och betalade skatten kunde också känna att hon lydigt anpassade sig. Ett
tredje alternativ skulle, åtminstone i teorin, kunna vara att köra så mycket
som möjligt. Då skulle man i handling ha utmanat logiken bakom trängselskatten
– men få verkar ha valt den strategin. Ytterligare ett alternativ var
civil olydnad, d.v.s. att köra men ändå inte bli räknad, bl. a. genom mer eller
mindre spektakulära sätt att dölja sin nummerplåt.
Strategin att göra sina nummerplåtar oläsliga kunde vara lika mycket
en privat protestaktion som ett sätt att spara pengar. (På det viset liknade
den strategin den mer reflexmässiga reaktionen att helt enkelt undvika att
köra. » Jag ska minsann inte betala! «) Man kunde göra nummerplåtarna
oläsliga antingen genom att låta dem bli smutsiga eller genom att använda
62 DEL B